LedarKrönika
Frihandel. Visst är det bra. Inga tullar och andra handelshinder. Kanonbra för ett litet exportberoende land som Sverige.
Om skribenten
Jeanette Herulf är mångårig DA-medarbetare som kommer att medverka regelbundet med ledarkrönikor varannan vecka.
Men jag är inte så säker. Jag har svårt för tal om öppna marknader, billigare varor, valfrihet. Ställer mig frågan, på vems bekostnad? Jag är inte bekväm med att känna mig bevakad, kontrollerad av stora företag som Facebook och Google. Den riktade reklamen som strömmar in på min e-post skulle jag kunna mista. Billiga t-shirts och solglasögon, en ny mobiltelefon om året, kanadensiskt nötkött, mjölkprodukter från Tyskland klarar jag mig utan.
En fri marknad har vi. Globaliseringen har kommit för att stanna. Kapital och tjänster förflyttar sig snabbt mellan världens länder. Och Kanada? Jag har svårt att referera till det landet, tänker mest på stora kanadensiska gruvbolag.
Därför kan jag inte dela förtjusningen över ett nytt frihandelsavtal. Jag syftar på det nyss tecknade avtalet mellan EU-länderna och Kanada, Ceta-avtalet (Comprehensive Trade and Economic Agreement). En snarlik variant av avtalet mellan EU och USA (TTIP-avtalet) som är på gång.
Först var det den belgiska regionen Vallonien som motsatte sig Ceta-avtalet. Den federala belgiska regeringen kunde inte skriva på. Så typiskt, hade jag tänkt då, för 45 år sedan. Jag växte upp i Holland och där var allt belgiskt fånigt. Från flottig pommes frites, över rosa öl, dumma skämt, till feta genmanipulerade kor.
Nu var det den socialistiske regionchefen i Vallonien som sa stopp och krävde garantier. Han ville bland annat att de nationella (och EU-rättsliga) instanserna ska fortsätta att avgöra tvister mellan företag och mellan företag och stater.
Klokt, tycker jag nu. Varför ska det behövas en speciell tvisteinstans, en Tribunal, inom ramen för avtalet, som till exempel påverkar om Sverige ska godta att ett kanadensiskt företag tar över en metallfyndighet i Småland?
Avtalet kallas modernt. Kanske för att det är stort, täcker över många områden i vårt samhälle. Offentliga tjänster, som sjukvården till exempel, ska öppnas upp för anbudsförfarande, även av kanadensiska företag. Tillhör du dem som tror på privat driven sjukvård kanske det är bra, men ska vi binda oss för det?
Hjälp, tänker jag. Parlamentet och demokratins andra uttrycksformer är viktigare än någonsin. Det är viktiga sätt att påverka utvecklingen. Så här vill vi ha det, utifrån vår livssyn och våra värderingar. Det ska vara fritt från domedagstänkandet, att marknaden, de stora företagen, bestämmer oavsett vad vi gör. Behöver vi då en ny Tribunal? Det finns ju lagar och regler i Sverige, och i EU.
Men än är inte tärningen kastad. Avtalet, som ska börja gälla i januari 2017 (efter EU-parlamentets omröstning), är fortfarande provisoriskt. Vallonien har krupit till korset och godtagit avtalet med ett tolkningsdokument. Ett dokument med fina uttalanden, men avtalstexten har inte ändrats. Avtalet ska tas upp i samtliga EU-länders parlament innan det är helt klart.
Men vadå provisoriskt, som en tjänsteman på en statlig myndighet säger. Det har aldrig hänt tidigare att någonting ändrats.
