Ledarkrönika Tidigare var Sverige ett land som blev allt mer jämlikt. Vid 80-talet vände utvecklingen. Varför kan fackföreningsrörelsen inte slå näven i bordet? Det är en och en halv miljon människor som kan bromsa en orättvis utveckling”, skriver Jeanette Herulf.
Om skribenten
Jeanette Herulf är mångårig DA-medarbetare som efter en längre sjukskrivning nu är tillbaka på redaktionen på deltid. Hon medverkar med ledarkrönikor varannan vecka.
”Det finns olika sätt att se på samhället. Kanske blir det annorlunda när man är långtidssjukskriven och en del av det så kallade ‘utanförskapet’. Detta, och annat som ligger mig nära, står nu i fokus för mitt skrivande.”
/Jeanette Herulf
Jag ruskar på huvudet. Förstår inte. Rapporterna duggar tätt om ökade inkomstskillnader i Sverige. Tidigare var Sverige ett land som blev allt mer jämlikt. Vid 80-talet vände utvecklingen. Den rikaste delen av befolkningen blev allt rikare, de fattigare allt fattigare.
I dag är det så illa att en ”bättre” bostadsadress kan ge dig många år till i livet, jämfört med om du bor i ett fattigare område. I en och samma svenska stad. Rent statistiskt riskerar du sämre hälsa, sämre studieresultat, mer depressioner och ångest, högre kriminalitet om du bor i ”fel” stadsdel.
Samtidigt befinner vi oss mitt i årets lönerörelse, precis som vi brukar göra vid denna tid på året. En avtalsrörelse i vilken arbetarrörelsen, rörelsen som representerar de svagaste, ska uttrycka sina krav.
Och vad kräver då facket? De 14 förbunden inom LO har äntligen enats om en rekommendation, ett riktmärke. 2,8 procents löneökning plus en låglönesatsning. Wow, här händer det saker!
De 2,8 procenten anger dessutom hela löneutrymmet. Satsningar på en bättre delpension för LO-medlemmarna ska ingå i beloppet.
Jag blir arg när jag hör om inkomstskillnader. Jag tycker inte om orättvisa. Och jag blir besviken när de som representerar de svagaste gett upp.
Nu ska vi förstås inte glömma att de 2,8 procenten är ett krav. Till syvende och sist är det arbetsgivare och fack som gemensamt sätter lönen.
Som vanligt är det låglönesatsningen som stör arbetsgivarsidan mest. Arbetsgivarna vill över huvud taget helst bestämma så mycket som möjligt själva. Anser de att någon är värd mer lön, ska han eller hon också få det. Så har det låtit i hur många år som helst tillbaka.
I år har de kanske sin chans. Hutlöst låga specialskräddade ”flyktinglöner” kan bli verklighet. Tunga makthavare ligger på. Ska LO vara käringen mot strömmen? Organisationerna som saboterar möjligheten att äntligen lösa ”flyktingfrågan”?
Så egentligen förstår jag. Men ändå inte. Varför kan fackföreningsrörelsen inte slå näven i bordet? Det är en och en halv miljon människor som kan bromsa en orättvis utveckling. Den här gången kan ni göra något på riktigt: Kräv att inkomstskillnaderna i Sverige minskar, kräv ett rättvisare samhälle!
