Ledarkrönika”Kan någon snäll person förklara, vad är bidragsberoende i detta? Att jag haft otur? Att försäkringarna – som jag själv varit med och betalat, tvingats utlösas? Ska jag skämmas?”, skriver Jeanette Herulf angående att sjuka och arbetslösa misstänkliggörs.
Om skribenten
Jeanette Herulf är mångårig DA-medarbetare som efter en längre sjukskrivning nu är tillbaka på redaktionen på deltid. Hon medverkar med ledarkrönikor varannan vecka.
”Det finns olika sätt att se på samhället. Kanske blir det annorlunda när man är långtidssjukskriven och en del av det så kallade ‘utanförskapet’. Detta, och annat som ligger mig nära, står nu i fokus för mitt skrivande.”
/Jeanette Herulf
Jag vänder mig bort numera. Vill inte se politiska ledare lägga huvudet på sned och tala om utanförskapet, det tragiska i att hamna i bidragsberoende, inte kunna försörja sig själv.
Själv är jag tydligen självskriven till gruppen. Långtidssjuk sen snart tre år tillbaka, jobbar numera 25 procent. Eftersom jag bor och lever i Sverige ingår jag i den allmänna sjukförsäkringen. Vi som är anställda/har varit anställda tidigare bidrar själva till den allmänna sjukförsäkringen genom sjukavgiften, som är en del av arbetsgivaravgiften. Jag har dessutom haft skötsamma arbetsgivare som betalat in pengar till en avtalspension. I den ingår det en sjukförsäkring (ett utfyllnadsbelopp som drygar ut ersättningen från Försäkringskassan).
Kan någon snäll person förklara, vad är bidragsberoende i detta? Att jag haft otur? Att försäkringarna – som jag själv varit med och betalat, tvingats utlösas? Ska jag skämmas?
Något skäl borde jag ha. Jag lever ju inte upp till Arbetslinjen. Jag straffas ju redan för att jag inte arbetar. Jag får bara göra jobbavdrag på skatten för inkomster jag lönearbetat mig till – inte pengarna jag får från Försäkringskassan eller från företaget som står för min avtalspension.
Attityden att lägga huvudet på sned, ett slags spelad humanism, blir allt mer provocerande. Granskningen i Dagens Arbetes nu aktuella nummer, Arbetslösa jagas – storfuskare går fria, visar på allt fler möjligheter att kontrollera, stänga av, straffa människor med infrysta ersättningsdagar. Det handlar om belopp som har stor betydelse för människor som kanske lever på 8000 kronor i månaden.
Dessa människor deltar i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd och får sin ersättning från Arbetsförmedlingen. Långtidsarbetslösa, ibland med ett funktionshinder, ibland sjuka på ett eller flera sätt. Människor som – ve och fasa – inte kan försörja sig själva.
Bidragsberoende, helt enkelt.
Fotnot: Dagens Arbetes granskning visar också att kontrollmöjligheterna av enskilda ökat sen 2005–2007. Möjligheterna att kontrollera företagen som tjänar pengar på systemet genom att få betalt för tjänster de aldrig utfört (till exempel genom att strunta i att betala in avtalspension för en man som jobbat länge med lönebidrag) är däremot små. Jag håller med tidigare skribenter: bidragsbrottslagen måste ändras – det finns inget skäl till att den bara ska gälla enskilda.
