Arbetsfred i tre år fick kosta högre löneökningar än vad arbetsgivarna tänkt sig och även en låglönesatsning. Parterna har nu satt märket och visat att Industriavtalet vill bli äldre än 20 år.
Det var en mycket välbesökt presskonferens hos Teknikföretagen där facken och arbetsgivarna förklarade att de nu slutit avtal. Mycket stod i år på spel – inte bara själva avtalet inom industrin utan också frågan om Industriavtalets normerande roll på arbetsmarknaden.
Märket är nu satt och denna gång blev det ett treårigt avtal med ett värde på 6,5 procent varav 0,5 procent är avsättning till deltidspension.
Arbetsgivarna såg inte fullt så ledsna ut som vid förra årets presskonferens. De har trots allt uppnått arbetsfred på tre år vilket är mycket värt i dessa oroliga tider. Från att ha krävt att löneökningstakten kraftigt skulle växlas ned har de nu accepterat löneökningar på 2 procent under tre år. Något som trots allt bör ses som balanserat sett till den ekonomiska utvecklingen i stort och konkurrensläget i omvärlden.
Arbetsgivarna fick ge sig på två avgörande punkter – arbetstidsfrågan och låglönesatsningen.
Det blir nu en låglönesatsning enligt den modell som LO-förbunden enats om. Denna satsning kommer att se olika ut beroende på olika lönemodeller i olika branscher men för Teknikavtalet lär det innebära att det blir cirka 1500-1600 kr mer på tre år för dem som tjänar under 24.000 kronor. Det gynnar kvinnorna som alltför ofta har de lågt betalda jobben inom industrin. På jämställdhetens område finns dock betydligt mer att göra och det ska bli intressant att se vad parterna kommer fram till i den arbetsgrupp som tillsattes vid förra årets avtal.
LO-förbunden i industrin har drivit frågan om en låglönesatsning hårt och tjänstemännen har backat upp i solidaritetens namn. Arbetsgivarsidans förhandlare Anders Weihe har tidigare hotat att säga upp Industriavtalet om facken driver låglönesatsningen. Att han nu gått med på den motiverade han på presskonferensen med att de funnit en modell som inte innebär att det sätts ”två märken” utan låglönesatsningen är en del av industrinormen inom Teknikavtalet.
Årets avtalsförhandlingar har ytterst handlat om att ”rädda industriavtalet” som fyller 20 år i år. Därför har avtalet blivit ett ”rent avtal” – enbart ett löne- och pensionsavtal. Arbetsgivarnas krav på utökad arbetstidskorridor och semesterns förläggning etc finns inte alls med.
Facken inom Industrin har visat att den fackliga solidariteten mellan tjänstemän och arbetare lönar sig. Tjänstemännen har kommit fram i frågan om flex/deltidspension och arbetarna har fått igenom låglönesatsningen. Dessutom har man räddat hem en lönebildningsmodell som faktiskt gett löntagare på hela arbetsmarknaden reallöneökningar i två decennier.
Förhoppningsvis värnar nu både tjänstemän och LO-förbund utanför industrin Märket.
