KrönikaVi står inför en av mänsklighetens största utmaningar. Men lösningen ligger alltid hos någon annan.
”Läget för klimatet är i dag så akut att frågan måste få samma dignitet som terror, krig och kärnvapenhantering.”
Professor Johan Rockströms ord sammanfattar mänsklighetens ödesfråga.
Isarna smälter. Vi slår nya globala värmerekord varje månad. År efter år. Ledande klimatforskare talar om att klimatet redan har påbörjat en destabiliseringsprocess.
En point of no return.
Alla vet det. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk kan längre förneka att det sker.
Och ändå gör vi ingenting.
Hur är det möjligt?
Är vi helt dumma i huvudet?
Nej, inte alls. Det finns en stor vilja att agera mot klimatförändringarna. Men det är stora, livsavgörande förändringar som krävs och det är inte helt enkelt att veta var man ska börja.
Och vår tvekan är lätt att exploatera – inte minst eftersom de miljöinsatser som än så länge görs utgår från de val vi gör som konsumenter. Det är marknaden som ska ställa allting till rätta och på marknaden finns alltid en sanning att köpa eller sälja; en valfrihet att välja sin egen lösning i de olika intressegruppernas pågående informationskrig.
En ny världsordning står för dörren. Astronomiska ekonomiska intressen står på spel; lögner, halvsanningar och kreativ statistik delas flitigt från alla tänkbara håll. Utsläpp ställs mot utsläpp, trots att alla vet att alla utsläpp måste minska dramatiskt.
Det har till och med gått så långt att olika branschorganisationer lanserar annonskampanjer där man skuldbelägger andra branscher. Flyget skyller på bilarna. Köttindustrin skyller på flyget. Och bilisterna skyller på Kina och så där håller det på. För det är ju alltid lättare att skylla på andra än att göra själv. Och det finns liksom alltid nån annan som borde agera mer än vi.
Som om våra utsläpp inte kommer från det vi gör och konsumerar som individer?
Som om utsläpp och rikedom inte står i ett direkt samband och som om det inte skulle krävas 4,2 jordklot om alla levde så som vi gör här i Sverige?
Vår framtid står på spel. Och vi nöjer oss med ett ”ja, men dom då!?” för att det gynnar tillväxten och eftersom det samtidigt är betydligt enklare för makthavare att lämna över de svåra valen till oss individer. Utsläppen minskar visserligen inte men lösningen gynnar ju alla! Utom djur, ekosystem, fattiga och framtida liv på jorden så klart. Men vem bryr sig?
Vi lägger vårt öde i händerna på den goda viljan. Och vi gör det i en tid då idealism och solidaritet i stort sett saknar värde. I en tid då till och med sjuka och skolbarn med funktionsnedsättningar ska generera lönsamhet …
Vad kan gå fel?
