KrönikaRätten att strejka är en grund i den svenska modellen. Att basunera ut att den ska begränsas är att försöka bryta ner den.
Ingen har väl undgått att vi gjort ett nytt avtal, ett avtal för tre år framåt. Vi kan tycka att det är i längsta laget men det finns en viktig sak i detta avtal som inte funnits tidigare på hela LO-området: Det finns en låglönesatsning, och den finns i tre år framåt och den finns främst för kamrater i låglöneförbund.
Det finns i dag de som påstår att det inte längre finns någon arbetarklass. Då kan man fråga dem vem som ser till att hämta soporna, tar hand om deras gamla mamma, bygger deras hus, tillverkar pappret till deras kopieringsapparater. Vem som kör bussen de åker med, städar barnens skola eller lagar maten på restaurangen?
Det är den svenska arbetarklassen. Det är LO-förbundens medlemmar som ser till att vardagen och livet fungerar och det är dem årets avtalsrörelse handlar om. Och det är de som tjänar minst som ska ha lite mer, enkel facklig solidaritet. Och detta tycker vissa rejält illa om, speciellt de som säger att det inte längre finns någon arbetarklass i Sverige.
Det har väl inte undgått någon heller att major Björklund, han i Liberalerna, de som har en snopp som partisymbol om man vrider den ett kvarts varv, är ute och härjar om strejkrätten. Den måste tydligen begränsas för jobbens och välfärdens skull. Nu får det vara nog med okynnesstrejkande som kostar företagen en massa pengar, basunerar han ut på militäriskt maner.
Att fackförbund tillåts strejka är en grundläggande del i den svenska modellen. Lika grundläggande som att arbetsgivarna tillåts att använda lockout (utestängande av anställda från arbetsplatsen). Men det senare är inte Liberalerna lika intresserade av att begränsa.
Att Sverige plågas av en massa strejker som hotar jobben och välfärden är en lögn. Sverige strejkar nästan minst i Europa tack vare starka fackförbund, kollektivavtal och den i avtalen inbyggda fredsplikten. Lönebildningen och den svenska modellen fungerar bra.
Hittills har inte en enda strejkdag använts i årets avtalsrörelse och det visar att när vi inom fackföreningsrörelsen är enig, ja då har vi kraft och styrka att driva igenom en låglönesatsning till de som har det sämst.
Svenskt näringsliv och högern har drivit frågan om inskränkningar i strejkrätten i mer än 20 år. Det här handlar inte om något plötsligt infall på Liberalernas partikansli, det här är en del i en tydlig politisk agenda – att bryta ned den svenska modellen.
En begränsning av strejkrätten är att avväpna fackföreningsrörelsen och skulle fullständigt förskjuta makten över arbetsmarknaden till näringslivet och arbetsgivarna. Vilket, så klart, är Jan Björklund och Svenskt Näringslivs mål.
Strejkrätten behöver inte begränsas. Jan Björklund däremot… han skulle behöva begränsa sig.
För övrigt så anser jag att det finns alldeles för många arbetarfientliga och fascistiska partier.
