KrönikaDA:s nya krönikör slår ett slag för sin subkultur och glädjen över att den inte är mainstream.
Tidigare i år gick Grammisgalan av stapeln. Under direktsändningen i Sveriges Television var det stoj och glam. Vid det laget hade Linköpingsbandet Ghost redan vunnit i kategorin hårdrock. Det var en kategori som avverkats redan under förgalan. Det var en kategori som tv valde att inte visa, eftersom den ansågs vara mindre viktig för allmänheten. En stor del av hårdrocksvärlden rasade. Inte jag.
Subkulturer är viktiga. Jag gillar när hårdrocken inte är rumsren, när den är ful, ärrig och provocerande. På den här sidan millennieskiftet är det inte så vanligt.
Sedan början av 2000-talet har genren blivit mainstream. Iron Maiden, som under ett motigt 90-tal spelade på klubbar i Sverige inför 500 personer, säljer ut Stockholms stadion. De stora klädkedjorna gör stora pengar på tröjor med hårdrockslogotyper.
Jag är inte elitistisk. Det spelar ingen roll om man inte kan nämna en enda låt med bandet på ens bröst. Jag kommer alltid att älska Motörhead även om deras varumärke är mer känt än vad deras låtar är. För mig kommer band som AC/DC alltid att stå för det fula och avvikande. Och i det fula finns det fina. Ur det avvikande föds de subkulturer som finns till för oss som är annorlunda, vi som inte passar in i någon mall. I vissas ögon är jag ett freak. Jag gillar det.
När jag föddes sjöng Sex Pistols om att det inte fanns någon framtid. I den cyniska lyriken till God save the Queen fanns det dock ett positivt budskap. I utanförskapet skapade sig Johnny Rotten en egen framtid. Han gjorde det på sina egna villkor. Det är eftersträvansvärt.
När jag slutade skolan mitt under 90-talets dystra lågkonjunktur fanns det inte någon framtid vare sig för mig eller mina klasskamrater. Beväpnad med näbbar och klor fick jag så småningom in en fot som skribent på en musiktidning. Tillsammans med andra udda fåglar är jag i dag verksam inom en subkultur som jag älskar.
Jag står utanför och tittar in.
Som musikskribent kommer jag aldrig att tjäna några stora pengar. Det är okej. Jag väljer att i stället inte konsumera så mycket trams. Det viktigaste är frihet. Jag kan leva mitt liv efter mina egna regler. Det hade inte varit möjligt utan hårdrocken och dess vackra fulhet.
Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.
