Ledarkrönika”Det är dags att bredda kravet. Ett fack för fast anställda tjänstemän och arbetare – OCH inhyrda och visstidare på samma arbetsplats. De otrygga behöver draghjälp, skriver Jeanette Herulf.

Vi gick igenom den nedsläckta personalmatsalen. Jag nybliven reporter med blocket i hösta hugg, hon assistent i personalmatsalen. Klockan var elva på förmiddagen men ingen mat syntes och inga gäster. Kvinnan som ledsagade mig svepte med armen över den tysta salen och sa sorgset ”så här har det blivit”.

Om några veckor skulle verksamheten ”outsourcas” till ett matföretag. Detta för att renodla verksamheten på bruket. Bruket skulle bara stå för kärnverksamheten, att göra massa och papper, inget mer.

Kvinnan hade själv blivit erbjuden att jobba kvar, men då för en annan arbetsgivare och helt andra villkor. Möjligheten att ”klättra” på de betydligt bättre betalda pappersarbetarnas löner skulle försvinna. Matföretaget som skulle ta över erbjöd sämre villkor när det gällde det mesta, som semester och pension.

Den här omvandlingen skedde inom hela industrin under 1980-talet. Överallt utbrast tvister och facken bråkade internt om vilket (LO-)förbund som skulle ta över förhandlingsrätten för dem som outsourcats. De så kallade gränstvisterna blev en skam för facket.

Dagens uppdelning av arbetskraften i fast anställda och inhyrda/visstidare är något liknande. Arbetsgivarsidan kan skapa makt genom splittring. En sorgesam begravning av den gamla hederliga industriförbundsprincipen (ett företag – ett fack).

På IF Metalls kongress nyligen talade nyvalde förbundsordförande Marie Nilsson om ”en arbetsplats – ett fack”. Bra tankar som grundar sig på att skillnaden mellan tjänstemän och arbetare blir allt mindre. Den nya tekniken gör att skillnaden i kompetens minskar.

Nog är det dags att bredda kravet. Ett fack för fast anställda tjänstemän/arbetare OCH inhyrda/visstidare på samma arbetsplats. De otrygga behöver draghjälp!