Den fackliga organiseringen är på tillbakagång i stora delar av världen, även i Sverige. Och tappet gäller i högre grad arbetare än tjänstemän.
Den fackliga organisationsgraden i Norden är högst i världen. Det konstaterar utredaren Mats Wingborg i en ny rapport utgiven av Tankesmedjan Tiden i samarbete med den nordiska arbetarrörelsens samarbetskommitté, SAMAK. Men trenden är nedåtgående och sedan mitten av 90-talet minskar den fackliga organisationsgraden såväl i Sverige som i hela Norden. Undantaget är Island som har flest organiserade i hela världen.
– Vi har haft ett väldigt ras i omvärlden, med ett par undantag, säger Mats Wingborg.
Förutom att de fackliga organisationerna har tappat medlemmar, har det skett en förskjutning i vilka som organiserar sig. I dag är 62 procent av alla arbetare i Sverige medlemmar i en fackorganisation, medan motsvarande siffra för tjänstemän är 74 procent.
– Det har varit ett större tapp på LO-sidan än på tjänstemannasidan och i vissa fall har organiseringen på tjänstemannasidan gått upp. Det är allvarligt. Fackliga organisationer och kollektivavtal bidrar till ökad jämlikhet. Om vi får en större snedbalans riskerar kraften för jämlikhet att försvagas, menar Mats Wingborg.
Han hävdar därför att det är särskilt viktigt att få upp organiseringsgraden bland arbetare.
– I hela västvärlden har vi ökad klyftor. Kantringen av den fackliga organiseringen är ytterligare en sak som kan bidra till dem. Dessutom finns det en demokratisk aspekt: starka fackliga organisationer bland arbetare har varit ett sätt för dem att få sina röster hörda. Om tjänstemännen är starkare och mer organiserade undermineras demokratin. Deras röster hörs ändå redan överallt – och nu finns det risk för att de kommer att dominera även den fackliga arenan.
Vad krävs för att flera ska organisera sig?
– För att nämna bara ett par saker: att facken är närvarande på arbetsplatserna, att de frågar om man vill bli medlem och att de bedriver professionella värvningskampanjer.
