Krönika Årets svensk från 2015 finns kvar, i allra högsta grad. Men jakten på ekonomisk tillväxt fyller hela tiden i de gränser hon suddar ut.

Kommer ni ihåg volontären? Årets svensk år 2015.

Minns ni hur hon kavlade upp skjortärmarna, klev ut ur vardagsrummen och såg till att vår gemensamma välfärd fungerade?

Minns ni hur hon skjutsade flyktingar genom Europa, bredde smörgåsar på tågstationer, ordnade utflykter för barn vars föräldrar inte hade råd med semester? Kommer ni ihåg hur volontären vakade på sjukhus och följde papperslösa flyktingar upp på advokaternas kontor?

Minns ni hur hon öppnade upp sina hem och samlade in pengar för dem som inga pengar hade?

Minns ni när världen genomlevde den största flyktingkatastrofen sen andra världskriget samtidigt som våra gemensamma tillgångar var större än någonsin?

Det var 2015 och volontären utsågs till Årets svensk.

Men det var då.
Nu är allt annorlunda.
Nu är allt mycket värre.

I dag är nästan 66 miljoner människor på flykt och aldrig tidigare har antalet flyktingar varit större.

Så var är alla volontärerna nu? Kvar, förstås.

Gränserna är stängda men volontären står där hon alltid har stått, i alla tider och i alla samhällen.

Skillnaden är att 2015 valde vi att se henne.

Volontären är den person som inte borde behövas – men som alltid behövs.
Sjuksköterskan som aldrig ger sig. ­Socialarbetaren som öppnar upp sitt hem. Läraren som räddar liv.

Arbetet går vidare; ett osynligt samhällskontrakt där människor från alla samhällsskikt skriver sin namnteckning under orden: Allt är inte till salu och ­viljan att hjälpa den som behöver hjälp står över min egen bekvämlighet.

Men någonting håller på att hända.

Någonting vi kallar vinster i väl­färden riskerar att förändra vårt samhälle i grunden.
Självklart finns det ekonomiska för­delar med privatisering. Och självklart går exempelvis skolor att göras lönsamma – inte minst de som har möjlighet att själva få välja elever utifrån det demografiska smörgåsbord som långa ansökningsköer ofta innebär.

Men den vinsten har ett pris som inte går att mäta i pengar. För när vi tillåter obegränsade vinster i välfärden så fyller vi tydligt i de gränser som volontären suddar ut. Och en osynlig anda går för­lorad – allt i vår jakt på evig tillväxt.

Men en obegränsad tillväxt på en begränsad planet är en omöjlighet och nu väntar post-tillväxtsamhället, vare sig vi vill eller inte. Det kollektiva är inte längre ett alternativ; det är en förutsättning för vår gemensamma överlevnad.

Humanismens valuta är solidaritet; framtidens är växthusgaser.
Och här står vi. Sju miljarder männi­skor. En handfull har fickorna fulla av pengar.
Astronomiska summor, som snart inte gäller någonstans.