Krönika ”Musiken väckte en längtan efter världen, långt från diskbänksrealism och vardagligheter”, skriver Carl Linnaeus.
Det var sommar. Solen lyste in och värmde upp pojkrummet. Hårdrockslåtarna väsnades ur den lilla bandspelaren. Jag hoppade i sängen med luftgitarren i högsta hugg. Det här är mitt första minne. Jag var åtta år. Det var som att jag precis hittat meningen med livet. Jag hade blivit frälst. Jag hade sålt min själ till hårdrocken. För mig är det år noll.
Jag växte upp i ett slumrande villaghetto där världen hade stannat av. Grannarna klippte gräsmattan på torsdagskvällen. På söndagsmorgonen tvättade de bilen. Det var en mental limbo. Äta. Jobba. Sova. Dö. Hårdrock blev som ett fönster mot en mer spännande värld. Där borta fanns det något upphetsande som lockade.
Jag ville upptäcka världen. Planerade att hyra in mig hos någon tant i New York. Ta jobb som diskare på någon sylta på Manhattan. Bara för att kunna göra karriär som gitarrist i ett laglöst rockband. ”I wanna be somebody”, som Wasp sjöng. Jag var nio år. Kanske tio. Jag kunde inte vänta tills jag fick dra.
Jag kom aldrig i väg till New York. I stället hamnade jag i Krokslätts Fabriker utanför Mölndal. I en replokal. Delade livet med likasinnade. Vi ville alla fly från något. Eller från oss själva. Men det går inte att fly från sig själv. Det är destruktivt. Särskilt när alkohol och droger kommer in i bilden. Sångaren åkte till Barcelona. Kom hem i en kista.
Det är många år sedan nu. Jag tänker på honom nästan varje dag.
Eskapism fyller fortfarande mitt inre. Jag vill fly från mig själv. Men det går inte. Det är destruktivt. I stället flyr jag in i något. In i en musikvärld fylld av mysticism och spänning. Långt från diskbänksrealism och vardagligheter. Jag vill tro att dagdrömmeri är bra.
Jag sitter här längst upp på min lilla kulle. Helt isolerad. Jag blundar. Andas i en fyrkant. Hjärtat dunkar inte längre mot bröstkorgen. Jag är omsluten av min bubbla. Jag lyssnar på Blue Öyster Cult. Texterna är abstrakta. Mystiska. Jag vill inte veta vad de handlar om. Jag vill bara följa musikens strömningar. Försvinna in i dem. Bort. Långt bort. In i en annan dimension.
Här är jag nu. Jag är lugn. Jag är lycklig. Jag är fri.
Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.
