Ledare ”Tyvärr ger nu Centern och Liberalerna upp idén om att aldrig låta sig bli beroende av SD”, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein efter att Allianspartierna nu presenterat sin talmanskandidat.
Fredagen den 21 september stod det klart att borgerligheten väljer makten framför upprätthållandet av anständighetens gräns. Presskonferensen med de fyra gruppledarna från M, KD, C och L var en bedrövlig uppvisning i principlöshetens arrogans.
Allianspartierna har nu gemensamt fört fram moderaten Andreas Norlén som sin talmanskandidat. Inget ont om själva kandidaten. Norlén har skött riksdagens konstitutionsutskott bra och varit en stark försvarare av Decemberöverenskommelsen så länge den gällde.
Nej upprördheten gäller inte person utan princip. Allianspartierna vill å ena sidan upplösa principer som hittills gällt för talmansvalet, å andra sidan starkt betona hur viktig principen om proportionalitet gäller för val av vice talmän.
Det finns ingen lag om hur talman ska väljas i det svenska parlamentet men hittills har två principer brukat gälla – antingen ska talman väljas från största parti (det brukar S hävda) eller från största block (det brukar de borgerliga hävda).
Nu väljer Allianspartierna principlöshetens väg: största förloraren i det minsta blocket, det vill säga Moderaterna ska ha talmansposten. Samtidigt tänker de inte ändra inställning till att låta Sverigedemokraterna få andre vice talmansposten. Där är principen om proportionalitet, dvs att SD är riksdagens tredje största parti, minsann väldigt viktig att hålla på.
Noterbart är den språkliga glidningen när gruppledarna vid fredagens presskonferens benämnde Alliansen som ”tydligaste regeringsunderlaget”, alltså inte längre det största.
De har nu försökt hävda att Alliansen är det största, tydligaste, enda regeringsblocket och allt ekar lika tomt och falskt. Om inte de politiska principerna längre ska råda gäller åtminstone matematikens lagar: 144 mandat (de rödgröna) är fler än 143 mandat (Alliansen).
De borgerliga partierna får bestämma sig – antingen ingår SD i deras ”block” och regeringsunderlag. Eller inte.
Turerna runt talmansvalet är ännu en uppvisning i arrogant maktspel styrt av den skadskjutne Ulf Kristersson (M) som kämpar för sitt liv för att kunna bli statsminister och därmed sitta kvar som partiledare för ett parti som tappat över tio procent sedan valet 2010.
Tyvärr ger nu Centern och Liberalerna upp idén att aldrig låta sig bli beroende av SD. Redan på måndag kl.11 när riksdagen röstar om ny talman kommer dessa partier behöva SD:s röster för sin moderata talmanskandidat. Att de dessutom inte har några problem med att ge SD:s Björn Söder fortsatt förtroende (efter allt han påstått om judar och samer etc) som vice talman inger djup oro för kommande regeringsförhandlingar.
Håller anständighetens gräns på att luckras upp med Jan Björklunds och Annie Lööfs goda minne?
Fredag 21 september är en dyster dag i svensk politisk historia.
