Centern har nu meddelat att de inte tänker samarbeta med Socialdemokraterna om regeringsmakten och därför kommer att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister. Efter flera dygns intensiva förhandlingar nådde de visserligen långt men inte tillräckligt långt, enligt centerledaren Annie Lööf.
Det är ett trist besked. Att Centerns nyliberala ekonomiska politik liksom arbetsmarknadspolitiken står miltals ifrån Socialdemokratin är inget nytt. Men många av oss trodde att viljan att kunna lägga undan de värsta stridsfrågorna för att möjliggöra en regering utan SD-inflytande ändå skulle ta över framför partiegoism. Så var det tydligen inte.
Centerledarens kategoriska hållning till politik har nu lett till att varken Ulf Kristersson eller Stefan Löfven fått möjlighet att bilda regering. Hur Annie Lööf nu tänker sig fortsättningen är en gåta. Hon har målat in sig i alla hörn som går att måla in sig.
Att förhandlingarna stupade på en fråga om arbetsrätten säger också något om Centerns dogmatiska hållning. Kritiken mot att politiken ska lägga sig i parternas förhandlingar i för arbetsmarknaden grundläggande maktfrågor är öronbedövande. Centerledningen behöver inte lyssna på LO – TCO och SACO säger samma sak, liksom ekonomer som Lars Calmfors eller arbetsgivarsidan som knappast kan beskyllas för att gå socialismens ärende eller Expressens ledarsida som alldeles nyligen skrev: Nej tack till Annie Lööfs LAS-revolution!
Centern och Socialdemokraterna hade kunnat enas om att låta parterna komma med förslag på en reformering av LAS. Då hade frågan hamnat där den hör hemma. Likaså vad gäller olika förslag på hur nyanlända ska kunna få jobb. Det finns redan mängder med branschvisa överenskommelser som fungerar olika bra. Men återigen är det arbetsmarknadens parter som ska bestämma, inte politikerna.
Nu har Centern visat att avskyn mot Socialdemokratin trots allt sitter djupare än avskyn mot SD. Det är oerhört sorgligt och på många sätt ett brott mot Centerpartiets historia. Utvecklingen från pragmatiskt folkrörelseparti till plakatpolitikens principryttare gagnar varken Centern eller demokratin på sikt.
Liberalerna har ännu inte bestämt sig för hur de ska göra i regeringsfrågan. Förhoppningsvis är de bättre uppdaterade i sin egen historia och förstår att de kan spela en avgörande roll i att leda Sverige bort från den auktoritära högernationalism som nu intar land efter land i Europa. Är det några som kan försvara den liberala demokratin är det Socialdemokraterna och Liberalerna. Det har de gjort förr.
Men det räcker inte som regeringsunderlag. Centern måste trots allt välja om de tänker stödja en mitten-S-regering eller det blåbruna blocken med M+KD+SD. Om de nu tänker rösta på sin egen budget och sen lägga ner sina röster innebär det en stor risk att en framtida regering måste regera på ett budgetunderlag som stöds av Sverigedemokraterna. Var det verkligen det Annie Lööf ville uppnå med sin tjuraktighet?
