Krönika Det finns saker som behöver diskuteras i lagen om anställningsskydd, Las. Men det måste ske utan att maktbalansen rubbas mellan fack och arbetsgivare”, skriver GS-fackets förbundsordförande Per-Olof Sjöö.
Få regler är så mytomspunna på svensk arbetsmarknad som Las, lagen om anställningsskydd. Nu är det återigen fokus på detta regelverk i och med den regeringsöverenskommelse som träffades i januari.
Jag tycker det finns en snedvriden bild av Las som främst beror på att Svenskt Näringsliv och dess stödtrupper ägnat åtskilligt med tid och resurser för att etablera lagen som ett stort problem på svensk arbetsmarknad. Tyvärr har det lett till att debatten grundar sig på ett antal felaktiga föreställningar om hur Las i praktiken tillämpas.
En av de största myterna rör turordningsreglerna, att uppsägningar som grundas på arbetsbrist ska följa en turordning baserad på anställningstid. I dagligt tal kallat ”sist in-först ut”.
Sanningen är att turordningsreglerna är utgångspunkten i en uppsägningsförhandling. Lika sant är att det görs väldigt många undantag från denna utgångspunkt. Man måste nämligen också ta hänsyn till att de som blir kvar har tillräcklig kompetens för det fortsatta arbetet. Detta görs i lokala förhandlingar mellan arbetsgivare och det lokala facket. Så vad är då problemet?
Lyssnar man på Las belackare behöver man öka företagens flexibilitet. Det innebär helt enkelt att arbetsgivaren ska få ett större inflytande över uppsägningsprocessen. Fackets inflytande ska minska och därmed också arbetstagarens möjlighet till en säker hantering i en situation där försörjningen står på spel.
Det är självklart att arbetsmarknaden ser annorlunda ut i dag än när Las kom till i början på 1980-talet. Det finns en rad olika faktiska problem som borde korrigeras i nuvarande lagstiftning.
I de förhandlingar som pågår mellan LO och Svenskt Näringsliv har facken påtalat behovet av tryggare anställningar och utvidgad rätt till omställning. Utgångspunkten är helt enkelt att om arbetsmarknaden blir mer komplex och förändringsbenägen behöver arbetstagarna tydliga spelregler och trygghet i förändringen.
Därför bör arbetsgivarnas ansvar för löpande kompetensutveckling stärkas. Det ska inte vara möjligt att konstatera att en arbetstagare har bristfällig kompetens i samband med en arbetsbristsituation. Det är ju uppenbarligen för sent då.
Min poäng är alltså att det är en alldeles för lätt genväg att kräva ökad flexibilitet för företagen. När det gäller framtidens anställningsskydd behöver flera andra aspekter belysas. Men för att hitta förhandlingslösningar som kan tillmötesgå både företagens och de anställdas behov krävs det en grundläggande samsyn att nya lösningar inte ska rubba maktbalansen på svensk arbetsmarknad. Just detta står också uttryckt i den januariöverenskommelse som den nya regeringen bygger sitt samarbete på.
Om det också kan bli ett handslag mellan arbetsmarknadens parter ser jag framför mig att vi kan hitta ett anställningsskydd som bär oss vidare på den skumpiga resan till framtidens arbetsmarknad.
Per-Olof Sjöö är förbundsordförande för GS-facket.
