Kommunal drar in sitt pengastöd till Socialdemokraterna. Det är varken oväntat eller så dramatiskt som somliga vill låta påskina. Att man från borgerligt håll vill se det hela som en krigsförklaring från facket mot socialdemokratin är föga förvånande. Borgerliga ledarskribenter drömmer såklart om att både facket och socialdemokratin ska försvagas och längtansfulla blickar riktas mot Danmark. Där bröt danska LO med det socialdemokratiska partiet redan för mer än 15 år sedan.
För svensk arbetarrörelses del borde det danska exemplet förskräcka. Där har vi sett ett alltmer vilset socialdemokratiskt parti som tyvärr har bidragit till en legitimering av högerextrema Dansk Folkeparti. Och regeringspolitiken har knappast varit särskilt arbetarvänlig.
Faktum är att Kommunal inte alls är det första LO-facket som slutar ge ekonomiskt bidrag till Socialdemokraterna. I dag ger bara hälften av LO-facken, dvs sju förbund ekonomiskt stöd. Kommunal ger såklart som största fackförbund mest och därför får det viss ekonomisk betydelse men inte heller det är så betydande. Socialdemokraterna tog 2017 emot cirka 260 miljoner i olika former av bidrag, alltifrån lotterier, gåvor och partibidrag. Kommunals 3 miljoner är således inte avgörande för partiekonomin.
Nej frågan har mer med principer än ekonomi att göra. Eller snarare med Kommunals förändringsarbete att göra. Här får man nog lyssna till vad det är Kommunals ordförande verkligen säger. Tobias Baudin bedyrar att den facklig-politiska samverkan ska fortsätta och att Kommunal ska satsa på att skola sina medlemmar politiskt genom utbildningar och kampanjer. De vill bara använda pengarna för sin egen del inte ge dem till det socialdemokratiska partiet.
Faktum är att Kommunal själva satsade cirka 20 miljoner på eget kampanjarbete i årets valrörelse – en kampanj som gick ut på att se till att Stefan Löfven och socialdemokraterna kom till makten.
Utan fackföreningsrörelsens fotarbete och intensiva kampanjande i årets valrörelse hade knappast Socialdemokraterna gjort en sådan spurt mot slutet som de gjorde. Därför är det inte oproblematiskt att så få med facklig bakgrund kom in i riksdagen och så få med facklig bakgrund har statsrådsposter eller statssekreterarposter. När nu mittenregeringen tillsätter en mängd statliga utredningar är det bra om sakkunniga och utredare hämtas inte bara från akademi och stat utan också från fackföreningsrörelsen.
Tyvärr är det inte bara inom borgerligheten det hörs röster för att fack och parti ska gå skilda vägar. Somliga inom S tror att moderniseringen av partiet måste innebära en försvagning av dess fackliga grund. Och ju färre som röstar S bland fackförbundens medlemmar desto svårare är det förstås att upprätthålla det ekonomiska stödet till Socialdemokraterna.
Den ekonomiska relationen kan behöva förändras och det är till syvende og sidst de fackliga medlemmarna själva som bestämmer vad deras pengar ska användas till. Däremot finns all anledning att fortsätta det fackligt-politiska samarbetet för det gagnar båda parter och har så gjort i 100 år. Det vore förödande om svensk arbetarrörelse gick åt det danska hållet. En socialdemokrati utan den fackliga grunden är ingen socialdemokrati.
Båda har mycket att lära av varandra. Facken behöver bli bättre på att prata samhällsfrågor med sina medlemmar mellan valen och socialdemokratin behöver lära sig det genuina folkrörelsearbete som facken springer ur. Framförallt måste närheten till både arbetare och tjänstemän vara den mylla ur vilken det socialdemokratiska politiska idéarbetet ska växa.
Partiet bör allvarligt fundera på hur den fackligpolitiska samverkan ska fungera framöver och hur den ska få nytt liv mellan valen. Kommunals pengaindragning är snarare en signal om att man vill ha en bättre relation till S än tvärtom. Det är upp till bevis för S nu.
