Då. 2016 drog Erica Selander i gång gympapass i asylboendets idrottshall. Hon träffade Rasha, som blev en vän för livet, men det var ovisst om hon skulle få stanna i Sverige.
Nu. Asylboendet är nedlagt och människorna är skingrade. Erica var med när Rasha fick besked från Migrationsverket.
”Jag har fortfarande kontakt med många, men framför allt med två familjer. Den ena fick lämna Sverige och åka tillbaka till Ukraina. Men min vän Rasha och hennes dotter – de fick stanna. Rasha har fast jobb och har köpt lägenhet. Hennes dotter gick ut nian med bäst betyg på hela skolan, och har kommit in på naturvetenskapsprogrammet på Rudbeckianska gymnasiet i Västerås. Hon vill bli ortopedisk kirurg.
Jag var med när de fick sitt besked på Migrationsverket. Jag satt i väntrummet och jobbade medan de var på intervju. Jag var så nervös. De kom ut med tårarna rinnande. Sen kom handläggaren och frågade om det var jag som var Erica och sade att ’alla som kommer till Sverige borde ha en Erica.’ Jag kan tänka tillbaka på den där tiden. Hur stort det är att få göra det där lilla som gör skillnad i någon annans liv.”
Läs mer: Den nya folkrörelsen – läs och lyssna på reportaget från 2016.
