Industridesign I Ungerns huvudstad Budapest får fallfärdiga industrilokaler i stadens centrum nytt liv genom fenomenet romkocsma. De så kallade ”ruinbarerna” har blivit en av stadens främsta turistsensationer.

När en fabriks produktion har avstannat och den tomma industrilokalen så småningom har stått oanvänd i flera decennier, finns flera alternativ för den övergivna byggnaden:

a) bygg om till moderna lägenheter med industriell touch för trendiga bosättare.

b) riv och bygg en ny, modern byggnad som inte hotar att rasa ihop, men kontrasterar starkt mot stadens ålderdomliga patina.

c) rusta upp och fyll lokalen med udda stolar, gammal laboratorieutrustning, självlysande kaniner, klistermärken, trasiga tv-apparater, gunghästar och soffor gjorda av halva bilar, badkar och gamla däck och öppna sedan en av världens mest sevärda barer.

Välj alternativ c), och du får Szimpla Kert: Buda­pests första romkocsma och i dag ett av stadens främsta besöksmål bland turister.

En äkta romkocsma (”ruinbar”) kännetecknas av ett antal faktorer. Först och främst inryms den alltså i en gammal fabrikslokal, gärna med synliga, lagom slitna industriella detaljer (tänk ventilationstrummor, plåtskåp, väggar med krackelerat murbruk och tegelskorstenar). Ytorna under tak får gärna smälta ihop med den rejäla innergården, som bör ha utrymme för allt från loppisar till försäljning av närproducerad honung.

Lämplig inredning, förutom en riklig an­samling av växter, består av ett kitschigt, icke-matchande sammelsurium av ­återvunna föremål som kan klämmas in under ­rubriken ”retro”, täckta av ljusslingor i glada färger. Prisnivån ska vara låg och menyn, ifall den inte är uteslutande vegansk, bör innehålla gott om vegetariska alternativ. Atmosfären, om det rådde något tvivel, är högst avslappnad.

Szimpla Kert (”enkel trädgård”) är urmoder till det fenomen som har blivit nästan identiskt med Budapests partyliv. Szimpla är i dag visserligen bara en av omkring 30 ruinbarer i Budapest, men det var här det började, under de första åren av 2000-talet, när universitetsstudenten Abel Zsendovits tillsammans med tre vänner bestämde sig för att göra något åt Budapests dåliga utbud av barer. Tanken var att erbjuda något nytt, att öka mångfalden.

Vännerna bestämde sig för att öppna ett ställe som skulle passa deras personliga smak: en jord­nära bar som tillät människor att både vara och tycka annorlunda. Det kan låta självklart, men mångfalden hade lyst med sin frånvaro under Ungerns kommunistiska era, då oliktänkande ofta sattes i fängelse, i arbetsläger eller avrättades.

Szimpla Kert började som en ”pop-up-bar” och dök upp på ständigt nya platser. På så vis märkte initiativtagarna att det inte bara var de själva som gillade det avslappnade, brokiga konceptet. Tvärtom. Szimplas popularitet fick vännerna att bestämma sig för att på allvar satsa och började leta lokal.

Valet föll på Kazinczygatan 14, i en övergiven fabrikslokal där man hade tillverkat ugnar, enligt obekräftade uppgifter fram tills fabrikens judiska ägare deporterades till Auschwitz under andra världs­kriget.

Lokalens utformning, med både stora ytor, mindre prång och en öppen innergård, var idealisk för en näringsverksamhet som ville vara mer än bara en bar. Poesiträffar, livekonserter, bondemarknader och andra verksamheter som värnade om lokala talanger i alla tänkbara nischer – allt fick plats i den gamla fabriken.

Någon form av reklam fanns det inga pengar till och Facebook var inte uppfunnet. Nyheten spreds från mun till mun och 500 personer kom till Szimpla redan första dagen. Nu trängs tusentals människor dagligen inom barens slitna väggar.

Det är en färgstark, neonlysande upplevelse, men ruinbarerna hade inte funnits utan överflödet av fallfärdiga fabrikslokaler i Budapests centrum. Bakgrunden till detta är betydligt mörkare. En stor del av stadens mest kända romkocsma ligger i stadsdelen Erzsébetváros (”Elisabethstaden”), uppkallad efter 1800-talskejsaren Franz Josephs populära hustru, Elisabeth av Bayern.

Under 1930-talet bestod drygt 20 procent av Budapests befolkning av judar, och Erzsébetváros var den utpräglat judiska stadsdelen. Det rådde stor majoritet av judar inom yrkeskårer såsom advokater, ingenjörer, läkare och veterinärer, inom bankväsendet samt inom handel och industriell produktion. Erzsébetváros var rikt på affärer, verkstäder och fabriker, från kosher köttkonservfabriker till textilväverier.

När så andra världskriget utbröt valde Ungern 1941 att ta Tysklands parti i förhoppning om att återerövra de territorier man hade förlorat under första världskriget. Då kriget inte utvecklade sig enligt förväntan försökte man diskret byta sida, men nazisterna blev varse Ungerns illojalitet. 1944 invaderade tyskarna landet och inom loppet av två månader deporterades närmare en halv miljon ungerska judar via 145 tåg. De flesta av dem gick till Auschwitz-Birkenau.

Efter den landsomfattandeutrensningen, ledd av Adolf Eichmann, var Budapest snart den enda stad i landet där det fortfarande levde judar. Det tidigare livliga Erzsébetváros hade dock omvandlats till ett inhägnat ghetto. Främst bodde här nu kvinnor, barn och äldre – arbetsföra män hade redan satts i arbetsläger i Mauthausen eller gasats ihjäl i Auschwitz.

I detta skede kom också den unge Raoul Wallenberg till Budapest på uppdrag av svenska utrikesministeriet för att utfärda svenska skyddspass åt judiska ungrare. Insatsen räddade tiotusentals liv, men berövade som bekant Wallenberg hans eget.

När sovjetiska styrkor slutligen kastade ut tyskarna ur Ungern i februari 1945, var endast 100 000 av Ungerns judar fortfarande vid liv. Fabriker, affärer och bostäder gapade tomma – och förblev tomma under så lång tid att de började förfalla. Erzsébetváros var ett osäkert, otryggt område som man undvek att vistas i.

Ungerns vedermödor var inte över. Den tyska ockupationen avlöstes av en sovjetisk och fram till 1989, då järnridån föll, var landet en socialistisk enpartistat där endast kommunistpartiet var tillåtet. Först 1990 hölls de första fria valen i Ungern.

Och det var alltså baradrygt tio år senare som Abel Zsendovits fick sin idé om att man borde göra något roligt med de där ytterst centrala, tomma industrilokalerna. Och den gamla ugns­fabriken blev till Szimpla Kert.

Med Szimpla Kert sattes bollen i rullning: Mika Tivadars fabrik för tillverkning av järn- och kopparkittlar blev en nattklubb. Fabriken för kosher­konserver, som fram till 2001 faktiskt drevs av Auschwitzöverlevaren Deszö Kövári, blev till etablissemanget Köleves Vendéglö. Den gamla ­fabriken för laboratorieutrustning blev till den legendariska (om än numera nedlagda) ruinbaren Tûzraktár. Och det övergivna glasbruket i stads­delen Ferencváros blev till ölparadiset Élesztö. Och så vidare.

Kanske är den yngsta generationens besökare av Szimpla Kert alltför upptagna med barens enorma ölsejdlar och instagramvänliga miljö för att fundera nämnvärt över svunna tider. Men den som väl har blivit medveten om att Europas största synagoga, den vanvårdade judiska kyrkogården samt Raoul Wallenbergs minnespark befinner sig bara 200 ­meter bort, skänker kanske ruinbarernas grymma bakgrund en tanke emellanåt.