Krönika I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten spännande och romantisk. För de som faktiskt balanserar på dess tunna egg är den allt annat än just det, skriver Carl Linnaeus.
I biosalongens mörker känner jag hur klumpen i halsen växer. Dokumentärfilmen visar hur den periodvis deprimerade sångaren Leonard Cohen gav konstnärsmyten ett ansikte. Det är en story som berättats otaliga gånger. Ändå fäster den lika starkt varje gång.
Psykisk ohälsa, drog- och sexmissbruk samt ett evigt sökande efter Den Utopiska Lyckan är grundbultarna som utgör vilken musikbiografi som helst. Nu planeras en spelfilm om Mötley Crüe-basisten Nikki Sixx tid som narkoman. Jag vet redan hur filmen kommer att byggas upp.
Tittar man åt de spelfilmer som bygger på verkliga artisters liv så är dramaturgin identisk oavsett vems liv storyn bygger på. Det spelar ingen roll om det är Freddie Mercury, Elton John eller Monica Zetterlund som porträtteras – bortsett från utseende, musik och miljö är det exakt samma story som återanvänds. Artisten har en hjärtlös förälder. Bekräftelsebehovet föder karriärtörst.
Festknarkande ersätts av vardagsknarkande. Fotfästet tappas. Livet ifrågasätts. Utbrändhet. Anonyma Alkoholister. Sedan står comebacken för dörren och det slutar med flaggan i topp. Det är ett effektivt berättarknep som håller liv i konstnärsmyten. Det är en myt som hyllar konstnärligt lidande, men bara så länge det håller sig inom ramarna.
Jag är kluven till den, eftersom det finns de som mår så piss att de avslutar sina liv i förtid. I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten spännande och romantisk. För de som faktiskt balanserar på dess tunna egg är den allt annat än just det.
Jag vet inte hur många rockstjärnor jag pratat med som har kämpat mot rutten självkänsla och självmedicinering. Tidigare i år intervjuade jag Duff McKagan. Guns ’n Roses-basisten pratade om depressionen som smög upp på honom.
Han pratade om att han aldrig kan känna sig skottsäker i sin nykterhet. Han pratade om sina vänner Chester Bennington i Linkin Park och Chris Cornell i Soundgarden som slutade sina liv hängande i snaror. Han pratade inte om det i särskilt romantiska ordalag.
Om jag är kluven inför konstnärsmyten spyr jag på den fyllerihyllande rockstjärnemyten. När jag var ung tyckte jag att det var coolt att se på gamla bilder hur Ace Frehley i Kiss vinglade runt med en drink i handen. Vad jag inte visste då, men som Ace berättade för mig långt senare, var att han på den
tiden övervägde självmord. I dag tycker jag att det är coolt att han lever.
Mängder av artister lider av psykisk ohälsa i varierande grad. Jag hyllar de som trots allt härdar ut. De som dör gamla. Som Leonard Cohen. På sin dödsbädd rosslade han fram ”I’m ready my lord” i ”You want it darker”. Det finns något romantiskt i det.
Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.är musikjournalist, författare och förläggare.
