Sågverkets truckvideo blev en megahit: ”Jävligt stolt”
”Folk är helt galna i detta” Tekniken som gör lastningen rekordsnabb
Äntligen! Nu öppnar sågen på Seskarö igen
Publicerad 2020-01-27, 08:22 Uppdaterad 2024-01-17, 15:47
Revanschen För tolv år sedan lades sågen ner. Men Seskaröborna gav aldrig upp. Tillsammans har de kämpat för att väcka den till liv igen.
Många turer om sågen på Seskarö
En bräda sticker ut över kanten på slipverkstans tak. Bengt-Olov Innala petar och lirkar med en träregel. Till slut glider den ner. Dammig och mörknad, men helt utan sprickor. Han drar med handen över brädan, som togs ut ur den allra sista stocken som sågades på Seskarö sågverk, då när det lades ned sommaren 2008.
Fram till dess hade de bjudit på ett sjuhelvetes slagsmål. Facken, sågverksanställda och ortsbefolkningen. Och det var knappast över bara för att sista stocken hade matats fram genom sågens klingor. Ledningen på Setra, som ägde sågen, fick lära sig att motstånd är något som finns nedärvt i Seskaröbornas gener.
Utan det hade maskinerna förmodligen sålts och skeppats iväg, och allt som stått kvar på den där ön längst upp i Bottenviken hade varit ett tomt skal. Men så blev det inte. Och nu ryker det ur skorstenen igen. Snart ska nya stockar sågas.
Vi ska berätta om hur det gick till, men först backar vi ett sekel. För att förstå var det där motståndet kommer ifrån behöver vi veta lite mer om Seskarö och dess invånare. Fram till slutet av 1800-talet bodde här bara några få fiskarfamiljer, men 1892 byggdes det första sågverket på ön och året därpå ännu ett. På några decennier växte befolkningen till 3 000.
Bristen på livsmedel under första världskriget ledde till hungerkravaller i hela landet, så även på Seskarö. Under hela maj månad 1917 var ön isolerad av is som varken bar eller brast. Maten tog slut och ransoneringskorten nådde inte de allt hungrigare sågverksarbetarna. De samlades i Folkets hus och bestämde att tvinga till sig knäckebröd, som de visste fanns hos bagarna. Den ena bagaren lämnade dörren olåst, men den andra gjorde motstånd. Arbetarna bröt sig in, tog bröd och lämnade pengar.
Polisen tillkallades, fyra män greps och förhördes, men lyckades smita. Med hot om strejk tvingade sågverksarbetarna polisen från ön, men de kom tillbaka dagen därpå. Arbetarna lämnade då över en lista med namnen på alla 300 som deltog i tvångsköpet av bröd, men skrivna i en cirkel så att inget namn skulle stå först. Polisen lovade att ingen skulle häktas, men kallade samtidigt 50 militärer till ön.
Utanför huset där förhören pågick samlades en folkmassa och spelade Arbetets söner på en grammofon om och om igen. När militären stängde av den sjöng folket själva i stället. Stämningen blev upprörd när de förhörda ändå häktades, och militären fick order om att skingra folkmassan. Hur det sedan gick till är inte helt klart, men militären lämnade ön utan sina vapen.
Dagen därpå kom 500 militärer till ön som ockuperades i flera dagar, innan landshövdingen kom med en skeppslast mat, vapnen återlämnades och de som anklagats för tvångsköp av bröd överlämnade sig. Så småningom benådades de av kungen.
Kanske var det den där grammofonskivan med Arbetets söner som inspirerade Tommy Österberg, Bengt-Olov Innala och de andra som ställde sig på balkongen till Setras gula kontorshus en onsdag i april 2008. Från en stereo spelades Internationalen, männen på balkongen tog varandras händer och höjde dem, folkmassan som samlats på marken nedanför sjöng och höll upp sina plakat.
Dagen för den allra sista förhandlingen om sågens nedläggning hade kommit. De som höll varandras händer där uppe på balkongen visste redan att det var kört. De hade försökt allt, och andra hade gjort ännu mer. Efter en förhandling hade en av bilarna som skulle köra tillbaka till flygplatsen fått punktering. Vem som gjorde det vet varken Bengt-Olov eller Tommy, som förhandlade för Unionens och Skogs- och Träfackets medlemmar på sågen.
– Vi höll oss utanför det där. Men de fick ju en bild av oss att vi var lite rabiata, säger Tommy.
De hade hoppats att löntagarkonsultens rapport på över hundra sidor skulle få Setra på andra tankar. Men av de förhandlingar som redan skett hade de förstått att Setra trots allt skulle lägga ner deras såg.
Ett sista motstånd ville de ändå bjuda på när vd:n kom med bilen över bron och ner mot samhället. Vägen blockerades av sjungande demonstranter och det tog en god halvtimme innan Setras ledning kunde bryta sig igenom.
Dagen före midsommarafton 2008 sågades den sista stocken på Seskarö såg. Sen tystnade ön. Inga timmerbilar mer, inget oväsen från sågen. Man skulle kunna säga att Seskarös hjärta slutade att slå, men det gör inte Tommy.
– Hjärtat hamnade på laddning, säger han.
Snart kom representanter från Setra tillbaka med utländska spekulanter som ville köpa sågens utrustning. Varje gång ringde telefonerna hos både Tommy och Bengt-Olov. Larmade om att nu är det folk vid sågen igen.
Då gick Tommy dit.
– Det här är vårat sågverk. Gå härifrån!
De var beredda att låsa grindarna och sätta sig i vägen. Som en ”köttmur”, som Bengt-Olov Innala uttrycker det.
Så länge maskinerna fanns kvar, skulle sågen kunna starta igen, den tron tappade de aldrig. Och vetskapen om att det varit en lönsam och välinvesterad såg gjorde att de i flera år orkade ringa varenda människa och halmstrå som skulle kunna koppla in det där hjärtat igen.
Första segern kom när Setra till slut sålde sågverket till sitt eget moderbolag Sveaskog, som ville arrendera ut hela området till industriverksamhet. Sommaren 2011 kunde ett 20-tal personer gå till jobbet igen, när ett finskt bolag drog i gång sågen. Men glädjen blev kort. Hela sågverksnäringen gick ner i den djupaste svackan på 40 år och hösten därpå gick verksamheten i konkurs.
– Jag förstod vartåt det gick när vi inte fick något timmer efter semestern. Så vi satte i gång och rengjorde och smorde maskinerna så gott vi kunde, berättar Tommy.
Sedan konserverades de och lämnades i gott skick när hjärtat gick ner för laddning en andra gång.
Andra segern kom när Sveaskog sålde sågen till Stenvalls Trä 2015. Nu växte hoppet om en nystart.
Tredje segern kom med en bitter bismak. Strax innan Setra beslutade att lägga ner på Seskarö hade de köpt närliggande Rolfs såg i Kalix och satsade där i stället. Men i höstas lade Setra ned även det sågverket, och då kom äntligen beskedet från Stenvalls Trä: de investerar 70 miljoner och startar sågen på Seskarö igen.
Tommy greppar en näve barkflis ur stacken, luktar och känner på den.
– Det här är rena dynamiten. Rena kanonbränslet. Lagom fuktigt och inga stora bitar.
Varje vinter sedan Stenvalls köpte sågen har han eldat i pannan för att hålla den i gott skick. Den här vintern är det han, Bengt-Olov och två till som hjälps åt.
– På hösten när jag startar brukar jag lägga ut det på Facebook, säger Tommy.
Genom en glugg kan man se eldslågor dansa över en glödbädd i ugnen.
– Nu puttrar det bara på lite. När vi kör för fullt är det som att titta in i ett eldhav.
Stenvalls Trä planerar att starta sågen i april. Mycket av den gamla maskinutrustningen kan användas, men de investerar också för att öka automatiseringen.
Till en början blir det ett skift med upp till tolv anställda. När anläggningen är inkörd det dubbla.
– Det känns bra med Stenvalls som ägare. De har visat att de kan såg och förädling och klarar att tjäna pengar även i sämre tider. De är ägare som brinner för att jobba. Det kunde inte ha blivit en bättre utgång än så här, säger Bengt-Olov.
Tolv jobb, kanske det dubbla, låter kanske inte så mycket, men för en ö längst upp i Bottenviken är de värdefulla.
– Och varje sånt här jobb skapar ju några till, säger Bengt-Olov.
Vad betyder det då inte när 60 jobb försvinner i ett slag, som de gjorde midsommaren 2008? Det sätter sina spår. Kiosken med lunchservering gick i konkurs och med den riskerade även bensinpumparna att försvinna. Närmsta mack finns i Haparanda två och en halv mil bort.
Men byborna gick ihop i ett kooperativ, köpte kiosken och drev den vidare. Sedan förra sommaren är det Erika Medström som driver den på uppdrag av kooperativet.
Kikar man ut genom kioskens fönster och förbi sågverket kan man se hennes barndomshem där på andra sidan. Hon minns hur hennes pappa brukade lukta sågverk när han kom hem från jobbet. Nu kommer dofterna tillbaka.
– När de började elda och värma upp allting. Flisen, den råa trälukten. Den är jag uppvuxen med. Det är jättehärligt.
Lite fler luncher tror hon att hon kommer att sälja när sågen drar i gång.
– Jag tror mest på lastbilschaufförer och entreprenörer som är här och fixar saker. De som jobbar på sågen går nog inte ut och äter varje dag.
Många hade nog tappat tron på att den skulle starta igen tror hon, särskilt efter finländarnas konkurs.
– Men sen finns den där gräddklicken som inte ger sig. Det är fantastiskt.
Det är nog Seskaröandan, tror hon, den som kommer av att de alltid har varit tvungna att lösa saker själva. Som gör att de känner att sågverket är deras.
Nu badar det åter i ljuset från en strålkastare och röken stiger ur skorstenen. Det skramlar försiktigt från hjärtat ute på ön. Det slår.
Nya ägaren: ”Öborna har vaktat sågen”
Stenvalls Trä har väckt liv i nedlagda sågverk förut. Att de valde att köpa och starta på Seskarö är mycket öbornas förtjänst, säger vd Folke Stenvall.
Redan 2015 köpte Stenvalls Trä Seskarö-sågen, men hade då inga planer på att öppna den igen. En del utrustning flyttades till sågen i Lövholmen, Piteå, som de köpt efter att Setra lagt ned den.
Även sågen och hyvleriet i Örarna utanför Luleå togs över av Stenvalls efter en konkurs.
När Setra lade ner Rolfs såg i Kalix öppnades möjligheten för Stenvalls att starta Seskarösågen igen, då det finns tillräckligt med virke i närområdet. Seskaröbornas eget engagemang för sågen har också stor betydelse, enligt Folke Stenvall.
– Sågen har stått obrukad i över tio år, men den är helt intakt. Det har inte varit någon skadegörelse eller stölder och det säger mycket om engagemanget som finns. Öborna har vaktat sågverket. Ett sånt engagemang ska man verkligen respektera, det finns inte alltid och det ska man vara rädd om.
Starten är planerad till april, med ett skift på tio till tolv anställda. Vid full drift blir det tvåskift med runt 24 anställda. När det blir beror på konjunkturen, världsmarknaden och råvarutillgången, enligt Folke Stenvall.
