Paljakkalaget. Få kvinnor jobbar i skogen – så har det sett ut länge.
Men ett nystartat maskinlag utanför Sollefteå kan ändra på det.

Skogen är ingen plats för kvinnor, eller det är åtminstone lätt att tro det. Skogsmaskinlagen, oavsett om de är anställda av en entreprenör eller något av de stora skogsbolagen, består ofta bara av män. Och senast i höstas marknadsförde en stor tillverkare av skogsmaskiner sina produkter genom en kalender med lättklädda kvinnor. När det blev känt hotade dock flera svenska skogsbolag med bojkott om kampanjen inte drogs in.

Siffror från Skogsstyrelsen visar att färre än 20 procent av de sysselsatta inom skogsbruket är kvinnor. Men sedan en tid finns ett maskinlag med bara kvinnor strax utanför Sollefteå. Som en del av deras utbildning fick de börja arbeta tillsammans i ett av SCA:s maskinlag.

Det var något av en slump. Företaget har länge haft svårt att locka kvinnor till att jobba i skogen, men nu råkade hälften av eleverna på den nystartade utbildningen på naturbruksskolan i Skedom vara kvinnor. När de skulle göra sin praktik, tog SCA chansen att bilda ett helt kvinnligt maskinlag. ”Paljakkalaget” kallar de sig – efter skogsområdet i Medelpad där de arbetar.

Dagens Arbete träffar dem ett par dagar innan deras praktik är över. I februari blev de anställda av SCA på riktigt, men bara i ett år till att börja med. En visstidsanställning. Vad som händer där­efter vet de inte.

– Men de blir inte fria från oss, säger Johanna Molin.

– Nej, vi får väl försöka se till det, säger Beatrice Andersson.

När vi träffas är det fortfarande flera minusgrader utomhus. De har parkerat skogsmaskinerna i snön utanför och samlats i kojan för att värma sig. I dag har de kört hela dagen. Mycket är fortfarande svårt: att placera stockarna rätt och överföra bilden som de har i huvudet till händerna och spakarna i skogsmaskinen.

– Men att köra är det enda sättet att lära sig. Det säger de som har kört i många år, att man aldrig blir fullärd, säger Beatrice Andersson.

Tidigare har de arbetat med olika saker. Någon har jobbat som kock, en annan som svetsare. Att köra skogsmaskin är något helt nytt för dem. Än så länge trivs de, både med jobbet och med varandra.

– Om vi hade varit fyra tjejer som inte kom överens, skulle det inte ha fungerat. Men detsamma gäller ju även killar, säger Anna Lundgren.

– Ja, det är väl huvudsaken i en grupp? Att man kommer överens? säger Beatrice ­Andersson.

– Och kan samarbeta, flikar Johanna Molin in.

– Då spelar det ingen roll vilket kön man har. Det viktiga är att vara ett lag, säger Beatrice Andersson.

Lena Pettersson, SCA: ”Man ska kunna fortsätta vara den man är”

Jämställdhet. Liksom alla stora skogsbolag har SCA haft svårt att locka kvinnor. Lena Pettersson, som arbetar med jämställdhetsfrågor på företaget, tror att bilden av skogsmaskinförare är ett stort hinder.

– Om man skulle fråga folk som inte vet så mycket om den här branschen skulle de inte säga att det är ett typiskt kvinnoyrke. Vi arbetar för att förändra bilden av yrket och göra det mer ­attraktivt för kvinnor. ­Innan de här fyra kvinnorna började på SCA, var bara två och en halv procent av våra egna maskinförare kvinnor.

Och nu?

– Typ sju procent.

Varför är det så svårt att hitta kvinnliga maskinförare?

– Om man tittar på bilder i vårt samhälle, vilka är det som syns på de bilderna och vilka är det som sitter i maskinerna? Det är ofta inte kvinnor.

Är det ni i skogsbranschen som har misslyckats?

– Delvis. Men alla måste vara med och skapa en annan bild. Skogsföretagen kan göra mycket, men de kan inte göra allt.

– Naturbruksgymnasierna måste skapa en bra arbetsmiljö för de få kvinnor som söker de här skolorna. Det får inte förekomma trakasserier eller krav på att man ska vara en ”pojkflicka” – utan man ska kunna fortsätta vara den man är.