Krönika Där granarna planterats i sina täta rader kan inget annat växa.
Varje gång jag går i skogen tänker jag på morfar. Han doftade barr. Morfar tyckte synd om alla som arbetade på kontor. Alla som tvingades jobba inomhus. Själv hade han sitt dröm-yrke. Han var skogsarbetare.
Morfar dog för länge sedan. Om han hade levt hade han tänkt stackars Anneli. Tur för morfar att han slapp digitaliseringen. Dagens barn väljer dataanimerade räv-ungar framför verkliga.
Stackars ungar, hade han tänkt. När han drack kaffe på bit i skogen hade jag packat matsäcken. Jag hade slickat på varje sockerbit i plastbyttan och lagt med en leksak i ryggsäcken. I gengäld kom han hem med björktickor och kådatuggummi.
Morfar och jag gick i skogen. Självklart hade jag levt ett torftigare liv om jag inte sett skillnad på ängskovall och skogskovall. Den där växten med gula blommor man kan hitta längs skogsstigarna från juni till augusti. Morfar föll på knä framför Linnea. Den spröda pytteväxten med sin starkt doftande rosa klocka.
Tur att morfar är dödnu när svenska ursprungsskogar avverkas i hög hastighet. 350 år gamla träd blir biobränsle. Dessa majestäter – med respektingivande årsringar –binder kol i marken och gör underverk för den biologiska mångfalden. Många fasar över Bolsonaros skövling av Brasiliens urskogar. I Sverige har vi mindre än 10 procent av den gamla skogen kvar.
Morfar slapp leva med vetskapen om att Sverige och Finland leder Europaligan vad gäller att avverka urskog. Han slapp se alla kalhyggen som ger känslan av naturkatastrof. Hur många har köpt ett hus i skogen och plötsligt vaknat upp med milsvid utsikt över skövlat landskap?
När jag flyttade till en by på den sörmländska landsbygden låg jag vaken på nätterna när timmerbilarna dånade fram längs vägarna. Jag försökte gå i den unga planterade granskogen. Granarna trängdes som i Stockholms tunnelbana i rusningstid. Inget ville växa på den marken.
Jag ser framför mig ett foto på Sara Lidman när hon kramar ett träd. Jag var tjurig tonåring när Lidman hade sina aktioner mot avverkning. Vilken tossig tant, tyckte jag då. Måtte jag inte bli en gråhårig trädkramare. Nu är jag där. På Lidmans sida.
Jag tror att det måste till en skogens folkrörelse. Tanken på att skogen borde få rättigheter tilltalar mig. Det här att se skogen som part i en förhandling om avverkning. Om vi hugger runt sjön i den här naturskogen vad skulle träden ha tyckt om det?
Morfar skulle ha kallat sånt snack urlöjligt. Höcke jöller! Hade det låtit på Malungsmål. Men han hade intuitivt stått på skogens sida.
