LEDARE M-ledaren såg svensk industri som ”basically gone”. Stefan Löfven såg innovation och nyindustrialisering.
Om några veckor håller Socialdemokraterna kongress och Stefan Löfven lämnar uppdraget som partiledare. Finansminister Magdalena Andersson kommer med största sannolikhet att efterträda honom.
Det är ännu för tidigt att summera Löfvens år som statsminister men en sak är tydlig. För industrins del har sällan en partiledare betytt så mycket. Redan från första dagen som nyvald S-ledare betonade Stefan Löfven vikten av att utveckla den svenska modellen med samverkan mellan stat, fack och näringsliv. Medan Fredrik Reinfeldt talade om att industrin var ”basically gone” har ledorden för Löfven varit innovation och nyindustrialisering.
Vi ser nu resultatet i en sjudande re-industrialisering i norra Sverige med etableringen av batterifabriken i Skellefteå, med Hybrit-projektet som gör svensk stålindustri världsledande i fossilfri tillverkning samt med förnyelsen av gruvindustrin som några exempel.
Som vid alla nyetableringar finns det förstås problem. Dagens Arbete har mött oroade fackligt aktiva som pekar på att arbetsmiljön på nystartade Northvolt lämnar en del övrigt att önska. Pressen att snabbt få batteriproduktionen på plats riskerar säkerheten. Dessutom använder företaget underleverantörer där alla inte har kollektivavtal. Detta måste företagsledningen tillsammans med facken komma till rätta med. Nyindustrialiseringen får inte innebära att det livsviktiga arbetsmiljöarbetet sätts på undantag.
I stället för att vara ”basically gone” skapas nu mängder med industrijobb i Norrbotten och Västerbotten. Stad- och landfrågan får nya dimensioner. Självklart finns det fortfarande spänningar mellan storstad och glesbygd, inland och kustland, nord och syd men den regionalpolitiska kartan ritas om allteftersom nyindustrialiseringen fortgår. Flyttlassen har plötsligt börjat att gå uppåt landet.
Trots alla kriser som Löfven har fått hantera som statsminister lämnar han ett arv av framtidstro efter sig. Arbetslösheten är efter pandemin fortfarande alltför hög men utan regeringen Löfvens snabba agerande med kortidsavtal och stora stöd till krisande branscher hade det sett betydligt värre ut. Löfven har visat att man med politisk vilja faktiskt kan förändra. Olyckskorpars kraxande har inte fått sista ordet.
Förhoppningsvis fortsätter Magdalena Andersson i denna politiskt offensiva anda. För politik spelar roll. Nästa projekt borde bli att återupprätta jämlikheten och sätta stopp för marknadsexperimentet inom vård, skola och omsorg. Reindustrialisering och renovering av välfärden måste gå hand i hand. Sverige ska vara en solidarisk industrination.
