Krönika På macken bland Teslas laddstolpar blir det svenska klassamhället synligt, skriver Anneli Jordahl.

Vanessa har för vana att tyst som ett lejon smyga bakom ryggen på den som kommer gående. Plötsligt dyker hon upp framför en i all sin väldighet. På så vis är hon lite farlig. Hon är heller inte enkel att umgås med. Ännu.

Elbilen Vanessa, som min mans bostadsrättsförening leasar, har berikat vårt liv under sommaren. Vi hyrde henne en dag och körde iväg fulladdat. Efter utflykter till handelsträdgårdar kopplade vi på elen inför natten.

God natt Vanessa! Ses i morrn.

Vi bestämde oss för att göra Värmland med Vanessa. Körkarlen hägrade. Västanåteatern i Sunne hade dramatiserat Lagerlöfs spökroman. Den ville vi se! Vi bokade några nätter på pensionat och packade Vanessa. Åkte tidig morgon för att hinna checka in på pensionatet och byta om till teatern.

Vi hade noga räknat ut att vi måste tanka el i Arboga för att klara oss till Sunne. Nu snurrade vi runt den stora bensinmacken men hittade inte laddstolpen. Ingen synlig skylt. Inga pilar. Men det ska ju vara här! Vi klev av och såg en oansenlig liten grå stolpe. En man och en kvinna försökte med otåliga rörelser få laddningen att gå i gång.

”Allt går att fixa bara man tar det lite lugnt”, sa kvinnan medan mannen ilsket trampade runt på parkeringsplatsen.

”Jag kör elbil hemma, men jag har inte fattat hur krångligt det blir på en längre resa”, sa hon. Till slut fick laddaren kontakt med bilen och paret gick och käkade lunch den timmen laddningen skulle ta. Väntan. Så var det vår tur och efter ett antal samtal med uthyraren fick även vi napp. Ännu en timmes väntan.

På väg till serveringen på andra sidan gatan fick vi se en hel skog av synligt skyltade, högresta vitmålade laddstolpar som enbart kunde användas av Tesla-förare. De behöver aldrig köa för el. Aldrig ha svårt att hitta en stolpe.

Jag såg det svenska klassamhället genom elladdstolparna i Arboga.

Det gick så många timmar i Arboga att vi körde direkt till teatern och anlände en kvart före föreställningen. På pensionatet sa värdinnan att många gäster efterfrågar el, men hon hade inte haft råd med en laddstolpe på grund av pandemin.

Vi blev som hemmakatter på bensinmacken i Sunne där vi hängde vid laddaren. Tålamod gällde vid oväder. Den lade nämligen av vid åska. Bara att börja om. Och börja om.

”Här träffar man skittrevliga männi-skor”, sa en göteborgska vid stolpen. ”Passa er för att göra en längre resa
i Norrland. De har knappt några stolpar norr om Sundsvall.”

”Nästa sommar kommer det här helvetet vara fixat. Det har politikerna lovat”, sa hennes man.

Det får vi hoppas. Jag vill till Värmland igen. Med Vanessa.