Bok Den frågan ställdes på Fabriksarbetareförbundets kongress 1971 och orsakade våldsamt uppseende. En ny bok förklarar varför.
Mycket berodde uppståndelsen på att frågeställaren, docent Hans Palmstierna, var en ledande miljödebattör. Hans bok Plundring, svält, förgiftning från 1967 hade fått ett enormt genomslag i Sverige och internationellt.
Under efterkrigstiden fick miljöfrågorna allt större uppmärksamhet. I sin nyligen utgivna bok Den gröna vändningen ger författaren David Larsson Heidenblad en gedigen men ändå lättillgänglig skildring av hur de växte, från att ha handlat om enskilda problem till att bli en fråga om hela samhällets överlevnad. Detta manifesterades i FN:s första miljökonferens, i Stockholm 1972, som blev ett bevis på miljöfrågornas nya ställning i samhällsdebatten.
Att Palmstierna var ett stort namn i denna miljödebatt gjorde att talet på Fabriks kongress uppmärksammades särskilt. Palmstierna hade deltagit i en miljögrupp på Fabriks som kartlagt hälsorisker i svensk kemisk industri och drog drastiska slutsatser:
”En genomgående erfarenhet är att de ämnen som skadar fisken i havet och fåglarna i luften och våra växter mycket ofta förekommer på arbetsplatserna, och som regel i mycket större mängder där än ute i naturen. (…) Ändå utsätter man arbetare – människor, märk väl – för ännu mycket större doser än som någonsin kan släppas ut i naturmiljön.”
Palmstierna tog förbudet mot PCB som exempel. Farorna för dem som arbetade med detta var kända sedan 1890-talet. Men när riksdagen, först 1971, lagstiftade mot PCB var det för skadorna som orsakades i den yttre miljön. Lagen ”… tillkom inte för att skydda arbetarna, det skall vi vara medvetna om”, påpekade Palmstierna.
Han kritiserade näringslivet och forskarvärlden för att inte ta arbetsmiljöfrågorna på allvar. Svenska forskare behövde inte anmäla till universiteten om de tog konsultuppdrag åt företag. Här såg Palmstierna en förklaring till varför det varit så svårt att få fram uppgifter om arbetsmiljön; så länge företagen betalade skulle knappast fackliga intressen komma i första rummet. Han krävde därför kraftiga statliga satsningar på arbetsmiljöforskningen.
Palmstiernas tal blev en riksnyhet. Hårda angrepp riktades i flera dagstidningar mot Palmstierna, i första hand för kritiken mot forskarvärlden.
Kulmen på uppståndelsen nåddes den 1 september. Då inleddes den internationella miljövårdsmässan ”Luften, larmet och vi” i Jönköping med ett tal av Industriförbundets ordförande Axel Iveroth som angrep Palmstierna för att försöka ”klä miljöarbetet i förlegade klasskampstermer”. Iveroth tillbakavisade kritiken mot forskarna och berömde industrins miljöengagemang. Angreppet uppmärksammades stort.
Den yttre miljön fortsatte att ta allt större plats medan arbetsmiljöfrågorna fortsatte att drivas av fackföreningsrörelsen, framför allt LO, men i skuggan av debatten om den yttre miljön, utan några kopplingar. Palmstiernas försök att knyta samman yttre och inre miljö misslyckades alltså.
Nästa år är det 50 år sedan den stora miljökonferensen i Stockholm. Den stora vändningen ger en grundlig och välskriven bakgrund, på köpet får läsaren en drastisk påminnelse om att motståndet mot att lyfta in arbetsmiljön i samhällsdebatten har en lång historia.
Lennart Lund är f d arbetsmiljöreporter på Dagens Arbete.
Två böcker om miljö
Plundring, svält, förgiftning av Hans Palmstierna (Rabén& Sjögren, 1967).
Den gröna vändningen av David Larsson Heidenblad (Nordic Academic Press, 2021).
Fabriks
… är en förkortning av Svenska Fabriksarbetareförbundet. 1993 slogs det samman med Beklädnadsarbetarnas förbund och blev Industrifacket.
2006 bildade Industrifacket i sin tur IF Metall i en sammanslagning med Svenska metallindustriarbetareförbundet.
