Krönika Med vaccinet i armen kan vi försiktigt börja drömma om ett händelserikt 2022, med många verkliga möten.

Vi går mot vinter. Pandemin börjar förhoppningsvis sakta klinga av och jag tänkte försöka mig på att göra en försiktig reflektion över en märklig tid. Det finns en uttalad förhoppning och läntan efter att allt ska bli som vanligt igen. Vi kan börja träffas i den utsträckning vi vill, vi kan delta i vilka frititidsaktiviter vi vill. Vi kan helt enkelt börja leva igen.

Pandemin har drabbat oss alla på olika sätt. Ekonomiskt, känslomässigt, en del har blivit svårt sjuka, andra så svårt sjuka att man tyvärr har lämnat oss för alltid.

Pappers medlemmar har inte kunnat arbeta hemifrån. Ni har enträget gått till arbetet varje skift, vilket inneburit en större utmaning än vanligt. Chefer och administrativ personal har i stor omfattning arbetat hemifrån och det är inte sällan ni har fått kliva fram och ta ett ansvar som ni definitivt inte har betalt för.

I värsta fall har ni kanske även varit beredda att ta lite större risker, köra lite mer underbemannade än vanligt. Allt för att fabrikerna ska gå. Vi är ju produktionsmänniskor, gör vårt yttersta.

Därutöver har det varit och är kraftiga restriktioner kopplat till just arbetsplatserna, som inte sällan har varit mer långtgående än i övriga samhället. Rutinmässiga covidtester har blivit ett ovälkommet inslag i vardagen och arbetsdagen har inletts med irriterade slemhinnor och ibland med näsblod.

Vi får hoppas att våra arbetsgivare minns alla uppoffringar i kommande avtalsrörelser.

Branschen har med vissa tråkiga undantag gått bra under pandemin, vissa produkter har varit extremt efterfrågade. Toalettpapper har blivit en symbol för svenska folkets krismedvetenhet.

Den fackliga verksamheten har även den hållit ihop. Våra förtroendevalda har blixtsnabbt tagit till sig ny teknik för att ersätta fysiska möten med digitala.

Nu ser vi med tillförsikt fram mot 2022, då Ung 2022 ska genomföras, vi har en avtalsrörelse, en kongress, det är riksdagsval. Sammantaget ett år med mycket aktiviteter, många resor och förhoppningsvis många samtal med er medlemmar ute på arbetsplatserna.

Därför avslutar jag min sammanfattning av pandemin så här långt med en vädjan, eller snarare det som är förutsättningen för att samhället ska kunna börja fungera: Att så många som möjligt vaccinerar sig.

Jag gör det för mina föräldrars skull, mina barns, för de sjuka och äldre. Och som om inte det vore nog minskar dessutom risken för att jag själv ska bli allvarligt sjuk.