Kriget oroar och tankar på de som drabbas snurrar i huvudet. Då känns det skönt att kunna göra något konkret, tycker anställda på SKF i Göteborg.

Huvudskyddsombudet Piero Gaiottino lyfter på locket till en av de färdigpackade lådorna. Paket med pasta, chokladdryck, nudlar, hårdbröd och annan mat har stoppats ner.

– Kolla, de har lagt ner godis också, utropar Marie Petersson, IF Metalls gruppordförande på logistikavdelningen.

Det är flera som har lagt med något litet spel eller gott i lådorna, berättar hon.

– Som små guldkorn till barnen.

Insamlingen på SKF:s fabrik i Göteborg har pågått i mindre än en vecka när vi kommer dit. Sju lådor har redan gått iväg. Tolv till ska packas in i en lastbil i kväll och fraktas till fabriken i polska Poznan. Därifrån samordnas allt som har samlats in på SKF:s enheter i olika länder och körs sedan vidare in till fabriken i västra Ukraina.

De fyllda lådorna ute på fabriksgolven i Göteborg har ersatts av tomma. En lista visar vad som efterfrågas i Ukraina – bindor, tandkräm, tandborstar, blöjor, tvål, torr mat, sovsäckar.

– Nu har det svängt till att det börjar bli brist på sjukvårdsartiklar. Vi försöker uppdatera listorna så att vi vet vid varje givet tillfälle vad det finns behov av, säger Kenneth Carlsson.

Han är ordförande för SKF:s fackliga världsråd och har daglig kontakt med de fackligt förtroendevalda i Ukraina. När kriget bröt ut stängde SKF sina fabriker i både Ukraina och Ryssland. Många anställda är fortfarande kvar i Ukraina, berättar han. Än så länge har de västra delarna av landet varit förskonade från de värsta striderna.

– Män mellan 18 och 60 får inte lämna landet. Oftast blir de inkallade till någon slags tjänstgöring. Det blir kvinnor och barn som blir kvar. Det är ett jädrans dilemma. Det är ingen som vill lämna, men när det kryper för nära så kanske man ändå behöver packa sin ryggsäck och dra.

För de som lämnar landet finns en beredskap inom SKF. Listorna över anställda i andra länder som är redo att öppna sina hem växer. Bara på enheten i Göteborg har 300 anmält sig. Kim Andersson på logistikavdelningen ska också göra det.

– Ja, jag vet bara inte hur man anmäler sig, säger hon.

– Åh vad bra! Jag kan visa dig, säger Marie Petersson.

De har plats i sitt hus, berättar Kim, eftersom de brukar ta emot barn som behöver familjehem, men just nu är det ingen som bor hos dem. Hon tänker mycket på människorna som drabbas av kriget och är glad över insamlingen som sker på jobbet. Det känns bra att kunna göra något. Själv köpte hon massor av tandkräm och lade ner.

Marie Petersson tror att det känns lite mer konkret när man själv kan bidra med saker som man vet är efterfrågade.

– Vi vet att det kommer fram också. Vi har ju helheten med logistik och transporter i vanliga fall. Vi får återkoppling om att det har kommit fram. Sen är det suveränt att skänka pengar till organisationer också, tillägger hon.

Kriget är så klart ett samtalsämne på jobbet. Det är nära, och oron över vad som ska hända finns där.

– Vad händer om han får för sig att komma hit? Vad har vi att sätta emot då, säger Piero Gaiottino och syftar på Rysslands president Vladimir Putin.

Många pratar om hur deras barn påverkas, berättar IF Metalls klubbordförande Zarko Djurovic.

– Min 11-åring är rätt insatt tack vare sociala medier. Hon har haft svårt att sova riktigt. Putin blir utmålad som en psykopat som kan trycka på atombombsknappen när som helst.

Oron finns inom en hela tiden, säger Kim Andersson. Hon berättar att hon blev påkörd bakifrån här om dagen när hon själv bromsade in för en cyklist.

– Jag hörde smällen och tänkte först att nu kommer bomberna hit, säger hon och skrattar lite åt sig själv.

Men så blir hon allvarlig igen. Många är rädda att det ska komma hit. Hemma har de gjort i ordning i källaren för att klara av en eventuell kris.

– Kommunen skickade hem information om hur man kan förbereda sig. Vi hjälps åt alla grannar där vi bor. Vi har förberett med vatten, mat, medicin och kläder, så nu klarar vi oss i en månad.