Krönika Att känna solidaritet över landsgränser ligger i det fackliga DNA:t. Populism och splittring är aldrig vägen framåt, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.
För inte så länge sedan hände det otänkbara, det fruktansvärda. I slutet av februari, efter att vi knappt hunnit vänja oss vid en normal tillvaro efter coronapandemin, invaderade Ryssland sitt västra grann-
land Ukraina.
För första gången sedan andra världskriget pågår ett brinnande krig mellan två europeiska länder. Och som alltid vid väpnade konflikter är det vanliga människor som drabbas hårdast. Barn, äldre, fattiga och andra utsatta grupper. Det har varit svårt att värja sig mot bilderna som kablats ut på de som skadats eller fått sina hem förstörda. Det har varit fullkomligt lamslående att läsa om alla de som så tragiskt mist livet.
Miljontals ukrainare är nu på flykt för att undkomma våldet och närliggande länder i väst har varit snabba att stötta.
Också i Sverige har viljan att hjälpa till varit stor. Ukrainska familjer har välkomnats i svenska hem och ideella verksamheter har snabbt kommit i gång. Allt för att göra livet lättare för de som flytt och för att få dem att känna sig välkomna.
Bland IF Metalls medlemmar har hjälpviljan varit enorm sedan krigsutbrottet. Från norr till söder har IF Metallare sjösatt initiativ med insamlingar till viktiga organisationer och till förnödenheter som de ukrainska familjerna kan behöva.
Att känna solidaritet över landsgränser och vilja hjälpa människor i nöd är en viktig del av arbetarrörelsens arv. Det ingår i det fackliga DNA:t och är något vi bör vara stolta över.
Vilka de långsiktiga konsekvenserna av det ryska anfallskriget kommer att bli är omöjligt att överblicka.
Ändå är det i tider av kris som perspektiven klarnar, där det som är viktigt utkristalliseras. Kriget i Ukraina, precis som coronapandemin, har påmint om att vi behöver se varandra som medmänniskor, över landsgränser och i vårt eget samhälle.
Och en sak står klar: Populism och politik som splittrar samhället kan aldrig vara vägen framåt. Det fungerar inte att varje människa bara ska se till sig själv och sitt eget bästa. Samhället måste stå starkt för att vara ett tryggt välfärdsland där tjockleken på plånboken inte avgör en människas öde. Där vi inte värderas olika efter vare sig klass, kön eller ursprung.
Kriget i Ukraina ger oss en viktig lärdom att ta fasta på. Vi behöver hålla ihop, för nu om någonsin behövs enighet för ett mer solidariskt och medmänskligt samhälle.
