Krönika Även om frågor om krig och fred är något av de svåraste arbetarrörelsen har att handskas med kan vi inte lämna över dem till militärallianser, vapenlobbyister och statsrepresentanter, skriver skribenten och volvoarbetaren Lars Henriksson.
OM SKRIBENTEN
Lars Henriksson är frilansskribent och skyddsombud på Volvo Cars i Torslanda.
År 1905 beslutade det norska folket med massiv majoritet att lämna den påtvingade unionen med Sverige. För den överhet som ännu drömde om fornstora dar var detta en skymf och vapenskramlet började.
Den svenska arbetarrörelsens svar kom hårt och rakt. Socialdemokraternas partikongress kallade tankarna på krig mot Norge för folkförräderi och lovade att med varje till buds stående medel förhindra något sådant.
Det nybildade ungdomsförbundet var ännu tydligare med uppmaning till vapenvägran, generalstrejk och ett illa dolt hot om att vända vapnen mot de egna herrarna.
Hoten tog skruv och Norge blev fritt utan blodspillan. När Europas styrande några år senare, med nationalistisk retorik och växande rustningar, hade satt autopiloten på världskrig var deras stora oro just arbetarrörelsen. Denna hade ju på kongress efter kongress lovat att försöka förhindra ett krigsutbrott och – om det ändå bröt ut – vända kriget till revolt.
Men de styrande hade oroat sig i onödan. När de drog igång kriget var den nationella yran så stark att större delen av arbetarrörelsen svek sina löften och hurrade medan ungdomar sändes att slakta varandra i skyttegravarna. Europa skulle aldrig mer bli sig likt och inte heller arbetarrörelsen.
Det ryska överfallet på Ukraina har åter gjort kriget till verklighet i vår världsdel. De liberala förhoppningarna efter Sovjets fall om en marknadsekonomisk utopi av fred och samarbete var lika naiva som närsynta. Det var inte så den värld som föregick kalla kriget såg ut, den präglades tvärtom av en ständig kamp om marknader, resurser och makt med upprustning och krigshot ständigt.
Nu sätter återigen den onda spiralen igång.
Även i vårt land – så länge präglat av freden – har reaktionerna varit närmast reflexmässigt militära, alltifrån tillströmningen till Hemvärnet till en unik enighet kring historiskt höjda rustningsutgifter. Men mer vapen och ökad militarisering borde inte vara det enda sättet vi kan reagera på krigshot med, inte i en värld där kärnvapnen lagt att mänsklighetens överlevnad i vågskålen.
Även om frågor om krig och fred är något av de svåraste arbetarrörelsen har att handskas med kan vi inte lämna över dem till militärallianser, vapenlobbyister och statsrepresentanter. Vi är inte så vana vid att ta initiativ och lita till vår egen förmåga, i synnerhet inte i internationella frågor. Men kanske skulle det ändå vara möjligt att ta upp förhoppningen från början av förra seklet, att hindra krig med solidaritet underifrån.
Medan bilderna av sönderbombade ukrainska städer fyllde TV-rutorna kom vi på min arbetsplats att tänka på att en del av det vi arbetar med tillverkas i Ukraina. Vi började fundera på om det gick att få kontakt med dem som jobbar och lyckades få tag i mejladressen till en person på fabriken. Vi fick också idén att spela in en videohälsning och efter en kort diskussion om det var tillåtet att filma eller ej kom vi fram till att det nog var lättare att bli förlåten än att fråga om lov…
Så, en måndag morgon innan banan gick igång ställde vi upp oss framför en mobilkamera och framförde en kort hälsning. Att våra tankar var hos dem, att vi fördömde invasionen och hoppades att ha fortsatt kontakt i bättre tider. Efter några dagar fick ett varmt tack tillbaka och har sedan haft flera kontakter, både via mejl och telefon.
Det vi gjorde var alls inget märkvärdigt och kommer inte att stoppa ett enda ryskt raketangrepp. Men kanske att denna typ av direkta kontakter mellan vanliga människor, från arbetsplats till arbetsplats, mångdubblad i Sverige och internationellt, skulle kunna bli ett fredsverktyg.
I dessa tider när det enda det talas om är blockader och militära vapen skulle vi kanske rentav försöka ta sådana kontakter i Ryssland. Inte med Putin och hans papegojor. De är okontaktbara och enbart värda förakt.
Men för att stötta de allt fler som öppet protesterar mot de kriminella handlingar som görs i deras namn. Och med dem som ännu inte vågat säga det högt.
Sådana personliga kontakter, från arbetare till arbetare, tror jag väger tyngre än allmänna uttalanden som filtreras bort i censuren eller försvinner i det mediala bruset. Jag skulle själv bli betydligt mer berörd om en bilarbetare i ett annat land talade direkt till mig än att höra några välkammade politiker på en presskonferens.
Vanligt folk startar inga krig, men kanske kan vi hejda dem.
