Jolyne drömde om ett fast jobb på Samhall. Men efter förvirrande bud om var han skulle städa orkade han inte längre. Dödsfallet anmäldes aldrig till Arbetsmiljöverket och ingen utredning har gjorts. De anhöriga lämnas utan svar på sina frågor.

Det är inte högsta huset i Eslöv. Men det har balkonger från trapphuset. Någon portkod behövs inte. Han kan gå in och upp till högsta våningen. Av naglarna finns inget kvar att bita på. Han biter ändå. Om han bara kunde få fortsätta städa trapphus med Frida, vara här i Eslöv. Få veta det. Chefens mun sprutar ur sig ord. Fast men inte fast. Olika kunder, olika objekt, MÅSTE jobba på OLIKA ställen. Kaos i fikarummet. Sura miner. Skrik och utskällningar. Vasst i skallen. Klockan i mobilen, 12:55. Mammas röst, stressad också. ”Mamma kan inte prata just nu men jag ringer om en liten stund.”

Slut på naglar.

Slut.

Mobilen, jackan, glasögonen, det lilla som är hans, prydligt på trappsteget bredvid balkongen. Bara Samhallkläderna kvar på kroppen. Färgglada bokstäver på benet.

I husen till höger och vänster städar han med Frida.

Inte i detta hus.

– För att du skulle slippa hitta honom tror jag, säger Jolynes mamma Josefine Lindeberg-Lindvet till hans arbetskamrat Frida efteråt.

Sex veckor hann Jolyne städa på Samhall.

I väskan skulle det vara ett visst slags bröd, ingen matlåda med lagad lunch. Bara bröd som han åkte med mamma till olika affärer för att hitta. Mamma swishade pengar också om han blev hungrig och ville köpa mat från Pastamannen. I början var han stolt, skaffade ny ryggsäck och gick upp klockan sex varje morgon. Han klappade sin bulldog Gunnar hej då och gick genom tunneln under tågstationen bort till Samhalls lokal. Klockan åtta till fjorton städade han. Det var han och Frida och inte en massa andra människor. En driftledare kom och skällde på dem ibland. Många var sjuka och ledsna. Men han var punktlig och gjorde vad han skulle. Han ville inte ha något annat jobb än att städa trappor med Frida. Arbetsförmedlingen och Samhall hade lovat. Inget låtsasjobb. Fast, med riktig lön. Han och mamma hade träffat dem.

När fyra veckor hade gått var det dags för avstämning. Han hoppades få gå upp till heltid.

Mamma fick sitta kvar i bilen.

– Jag vågade inte åka därifrån. Så jag satt utanför för att fånga upp dem när de kom ut med Jolyne för jag var så rädd att de skulle missuppfatta någonting, att någonting skulle gå fel, berättar Josefine Lindeberg-Lindvet som själv jobbat med personer med autism i trettio år.  

Jolyne är döpt Laban. Men året innan han började på Samhall bytte han till Jolyne och lät håret växa. Han prövade sig fram. Tillsammans åkte de till H&M så att Laban fick prova tjejkläder. Sedan släppte han det. Men namnet tyckte han var fint.

– Och så ville han retas med mig. Jolyne, Josefine.

Det var Jolyne som ville till Samhall. Under åren hemma hade han kommit fram till att han nog inte klarade av ett jobb på den vanliga arbetsmarknaden. Men att han kunde få ett fast jobb på Samhall.

– Det var allt för honom, just det här ordet fast. Att veta var han skulle vara.

Fast jobb. Egen inkomst.

– Han ville komma till Samhall och då blev det så.

Förut hade Josefine suttit med på mötena.

– Men Jolyne ville nog befria sig lite från mig. Så vi kom överens med vår kontaktperson på Arbetsförmedlingen att jag skulle vänta i bilen utanför.

Så kom Jolyne ut, vit i ansiktet.

Josefine vände sig till kontaktpersonen på Arbetsförmedlingen.

– Vad är detta? Vad har hänt? Det visade sig att Samhall hade börjat gå på om att Jolyne måste prova andra jobb på andra arbetsplatser. Så var reglerna för en utvecklingsanställning. Jolyne blev så uppgiven och upprörd att diskussionen fick ta slut där.

Josefine suckade, vände sig mot Samhalls glada bokstäver:

– Det är ju jävligt pedagogiskt för dem som är autistiska och suttit hemma i tre år…

Jolyne hade redan stängt bildörren om sig.

I dagarna skulle de hämta ut papperen så att han kunde börja övningsköra. Han hade varit så exalterad, tanken på körkort. Han hade berättat för människor han normalt inte pratade med.

I bilen hem, en annan son.

Från att i fyra veckor ha varit skinande stolt över jobbet på Samhall satt nu en hopsjunken blek 23-åring i passagerarsätet bredvid henne: ”Jag förstår inte. Jag har ju visat att jag är på jobbet varje dag. Att jag kan jobbet. Varför måste jag vara på olika ställen?”

– Regler är regler svarade jag. Men vi löser det.

Jolyne satt tyst. Länge. Sedan sa han, berättar Josefine:

”Du vet att jag städar trapphus högt upp. Jag kommer inte leva året ut, mamma.”

De sista minuterna av bilfärden däckade han i passagerarsätet, minns Josefine.

På kvällen ringde hon kontaktpersonen på Arbetsförmedlingen.

”Hur ska vi lösa detta, han vill inte leva längre? Du måste ringa Samhall och garantera att Jolyne får städa trapphusen i Eslöv.”

Det kunde de inte göra. Men Josefine stod på sig.

”Kan ni säga att ni lovar honom att få städa trapporna nu ett tag framöver. Ni behöver inte nämna tid eller datum. Säg bara att han ska få städa trapphusen i stan. Och sen om det blir någon förändring i den här jävla utvecklingsanställningen så ringer du mig först så förbereder jag Jolyne. Okej?”

Inget blev sig likt efter mötet den 16 november.

Jolyne gick upp till heltid och arbetade nu till fyra på dagarna. Han gick till jobbet varje dag, och kom i tid. Men han ville inte ta med sig sin nya ryggsäck som han varit så noga med. Och han ville inte köpa bröd. På jobbet var fyra av sex sjukskrivna i hans grupp. Det var inte bara Jolyne som mådde dåligt. En driftledare med häftigt temperament skällde på städarna och hotade med avdrag på lönen. Cheferna ovanför med arbetsmiljöansvar pratade Jolyne aldrig om. Vad Josefine förstod var de knappt ute på städuppdragen för att se hur personalen mådde. Jolyne började blöda näsblod. Frida som han städade med berättade hur han sov med huvudet på bordet i samlingslokalen. Han slutade äta. Och grät.

– Han har aldrig gråtit som vuxen, säger Josefine.

Ännu hade ingen chef tagit tag i situationen. Men den 1 december larmade driftledaren. Områdeschefen stormade in i Samhalls fikarum och tog med sig Jolyne och driftledaren in på ett rum.

– Då har jag ändå varit extremt tydlig med att Jolyne som har autism inte klarar av oförberedda möten. Men Samhall svarar att det bara var ett samtal.

Frida såg när de kom ut att Jolyne hade tårar i ögonen. Men han gick fortfarande att nå. De fikade tillsammans på Espresso House. De lämnade kaoset på arbetsplatsen för ett ögonblick. Men så kallar områdeschefen in Jolyne på nytt. Sedan ser inte Frida honom mer. Han avviker från arbetsplatsen. Klockan är halv ett. De ska städa trapphus till klockan fyra – i stan, då det är onsdag. På torsdagar är det polishuset.

De är ett fint team, Frida och Jolyne. Men Jolyne är borta. Först framåt eftermiddagen ringer områdeschefen till Jolynes mobil för att kolla var han är. Vad de inte vet är att han kring klockan ett har hoppat. Att Jolyne redan är död.

13:34 ringer Josefine sin son.

Hon skriver:

16:21 ringer hon igen.

Inget svar.

16:26 ringer hon igen.

Liksom 16:31, 16:34, 16:41.

17:04, 17:21, 17:44 ringer hon.

18:02 ringer hon.

Sedan står polisen i dörren.

18:30 polisförhör.

I månader ska Josefine Lindeberg-Lindvet söka svar.

Hon ringer områdeschefen på Samhall.

”Vad hände på mötet? Nu är Jolyne död.”

Hon ringer Arbetsförmedlingen. Hon ringer chefen på Samhall igen och blir kopplad till HR. Hon får inga svar. Jolynes arbetskamrater beskriver en arbetsplats i kaos. Många mådde dåligt vid tiden då Jolyne avvek. De skriver till Josefine och berättar hur turbulent det var och att fler än Jolyne var självmordsbenägna. Hon kontaktar Arbetsmiljöverket. Hon kontaktar polisen. Hon ringer en advokat. Hon säger upp sig från jobbet och söker svar på heltid. Sedan ångrar hon sig och jobbar dygnet runt istället för att slippa tänka. Hon frågar kollegorna på sin egen arbetsplats som har lång erfarenhet av autism.

”Hur länge innan man agerar när någon vänder humör så här?”

”Samma dag eller dagen efter”, svarar kollegorna.

På parallellgatan har lokaltidningen sin redaktion. Skånska Dagbladet rapporterar i januari, liksom SVT lokalt. Hur agerade statens bolag under Jolynes sista tid i livet?

Till SVT uppger Samhall att Arbetsmiljöverket har kontaktats om händelsen. Men någon anmälan har inte kommit in. Dagens Arbete söker i Arbetsmiljöverkets diarium. Enligt kapitel 3 i arbetsmiljölagen måste arbetsgivare utan dröjsmål underrätta Arbetsmiljöverket om ett dödsfall inträffar i samband med arbetet. Men eftersom Samhall aldrig anmälde har inte heller Sveriges tillsynsmyndighet krävt att Samhall ska gå till botten med vad som egentligen hände. Om det fanns brister bakom. Och anhöriga lämnas i ovisshet.

– Syftet med regeln att anmäla en allvarlig händelse till oss är för att vi ska kunna bedriva tillsyn. Det är jätteviktigt. Så att vi har möjlighet att åka och titta på vad som har hänt, säger Ernst Christensen, inspektör på Arbetsmiljöverket.

Samtidigt finns en praxis inom myndigheten att inte agera om Arbetsmiljöverket får kännedom om en händelse via andra kanaler.

– Vi har sedan många år tillbaka den här praxisen. Det är ingenting som jag kan råda över. Jag kan bara återge vad juristerna säger. I det här fallet fick vi reda på händelsen via polisen som begärde vårt yttrande.

Anhöriga har anmält självmordet till polisen.

Muntligen har Samhall till Arbetsmiljöverket nu hävdat att man gjort en utredning och lärt sig av medarbetarens självmord. Men de anhöriga har inte fått ta del av någon utredning.

– Det hade väl varit mer rättvist om arbetsgivaren fått någon form av sanktion för att de inte anmälde till oss. Men det är bara en personlig åsikt, säger arbetsmiljöinspektören Ernst Christensen.

Samhalls områdeschef, som träffade Jolyne samma dag som han dog, har fått möjlighet att svara på DA:s frågor både per telefon och skriftligen via mejl, men har avböjt. Ett mejl kommer istället från distriktschef Patrik Hansson:

”Jag fick höra från en kollega att du hade sökt oss för en kommentar. Samhall har flera utbildningar för att vi ska kunna bemöta våra medarbetare på bästa sätt utifrån deras förutsättningar. Arbetsmiljöfrågorna är ett viktigt område som Samhall arbetar kontinuerligt med. Med hänsyn till individens integritet kan vi inte gå in på enskilda fall.”

Dagens Arbete ställer fler frågor till områdeschefens överordnade, Patrik Hansson: Varför anmälde ni inte dödsfallet till Arbetsmiljöverket? Har ni utrett dödsfallet? Låg det arbetsmiljöbrister bakom självmordet som ni kom fram till? Har era chefer fått utbildning i att leda människor med autism?

Distriktschefen svarar skriftligen:

”Tack. Jag ber att få hänvisa till mitt tidigare svar på dina frågor.”

I sonens korslagda händer placerar Josefine drömfångaren som Jolyne gjorde själv i tredje klass. Och vid gravstenen, som har formen av ett hjärta, står en stenstaty av Gunnar och vakar över honom.