Krönika En trygg pension efter arbetslivet borde vara en självklarhet. Och det måste gå att leva ett bra liv också för den som tvingas lämna i förtid.
Alltför många industriarbetare kan inte jobba till pensionen. Detta är ett problem som är djupt oroande.
Ofta beror det på monotona arbetsuppgifter, tunga lyft eller arbetsmoment som långsamt bryter ner kroppen. Ibland handlar det om regelrätta skador. Men uppenbart är att det alltför ofta inte går att skydda sig mot att slitas ut i förtid.
Så många som en av fem kvinnliga och en av åtta manliga processoperatörer lämnar arbetslivet vid 60–64 års ålder, visar en statlig utredning. Och det ser inte särskilt mycket bättre ut inom övriga industrin.
Och problemet skiljer arbetare från tjänstemän över tid, detta visar också statistiken. Allt fler anställda i arbetaryrken tvingas lämna i förtid medan tjänstemännen ser en motsatt utveckling.
Men borde det inte vara självklart att alla ska kunna jobba ett helt arbetsliv – också industriarbetarna med sina samhällsviktiga jobb – utan att slita ut sig? Att alla ska kunna njuta av sin tid som pensionär oavsett klassbakgrund?
Jag tycker det.
Och visst behöver det å ena sidan börja i en hållbar arbetsmiljö. Att göra mer förebyggande på arbetsplatserna för att det ska gå att jobba utan skador eller förslitningar.
Men det måste å andra sidan finnas en väg ut för den som inte kan jobba längre. Det måste gå att leva ett bra liv också för den som tvingas lämna i förtid.
Som det är nu märks det direkt i plånboken för den som inte kan jobba till 65, och ofta får det sedan ännu större konsekvenser när pensionsåldern väl uppnås. Det säger sig självt hur svårt det kan bli för den som drabbas.
Och även om den socialdemokratiska regeringen har hörsammat behovet av en väg ut för utslitna arbetare, med det som Ardalan Shekarabi kallar ”trygghetspension” som fanns med i regeringens vårändringsbudget, är saken inte vunnen.
Det är nu upp till riksdagen när budgeten ska klubbas i juni. Och utgången är långt ifrån solkar.
Svaret från oppositionen har hittills oftast varit höjd pensionsålder och sänkt sjuk- och aktivitetsersättning, det som tidigare kallades förtidspension.
För mig är det enkelt. Våra medlemmar förtjänar ett bra arbetsliv men också en trygg ålderdom.
En bättre och tryggare pension är därför ett självklart krav för IF Metall att ställa inför höstens val. Men för att det ska bli verklighet krävs att politikerna gör sitt, också efter valet.
Vi behöver en regering som lyssnar på oss.
