Krönika Om vi ska slippa slungas från den ena krisen till den andra behövs ett stabilt samhälle, skriver Kajsa Borgnäs.
En viktig del i attacken mot Israel 1973 var de arabiska Opec-staternas beslut att minska sin oljeproduktion. Syftet var att sätta press på de västliga oljeslukande stater som stött Israels ockupation av Golanhöjderna och delar av Sinai åren innan. Oljepriset sköt i höjden. Prisökningen fick stora effekter på de europeiska ekonomierna: flera länder antog energikrisplaner, i Tyskland infördes bilfria söndagar och hastighetsbegränsningar på Autobahn.
Trots åtgärderna fortsatte priserna att stiga. På kort tid hamnade många stater i recession. Följden blev växande arbetslöshet, de sociala utgifterna växte, så småningom stagflation – alltså inflation och recession på samma gång. För att minska det strukturella beroendet av Opec-staterna försökte de flesta västeuropeiska länder diversifiera sin energiimport och strategiska oljereserver byggdes upp. Den positiva effekten: den tekniska utvecklingen kring icke-fossila energier som biomassa, atom- och vindkraft fick en skjuts, och många el- och värmesystem effektiviserades.
Känns detta igen? Det liknar dagens situation med energiprishöjningar till följd av Rysslands krig mot Ukraina, hög inflation i alla västländer, försök att diversifiera energiimporten och hotande recession i stora delar av världen. Har vi tur lyckas vi använda krisen till att snabbt ta stora steg ur vårt fossila energiberoende. Har vi otur står vi inför en längre period av stagflation, och då klarar vi knappast de nödvändiga investeringarna i klimatneutralitet.
Vad göra? Eftersom inflationen främst är energidriven och importerad har penningpolitiken relativt litet utrymme. Det är finanspolitiken som måste bära huvudbördan.
Här har vi en välbeprövad åtgärdskatalog sedan coronakrisen: på kort sikt finansiella stöd till hushåll och kreditstöd till företag, korttidsarbete för att motverka arbetslöshet, investeringsstöd och statliga investeringar i förnybar infrastruktur. På medellång sikt snabbare utbyggnad av förnybar energi, större kapacitet i elnäten, fler vindkraftsparker, fler järnvägsspår och mer fossilfria tekniker i industrin. I hela Europa.
Vi befinner oss i en tid när energi-, klimat-, finans- och geopolitiska kriser växer och sammanfaller. Gemensamt för dessa kriser är att de visar hur för-nybar energi kan hjälpa oss att stabilisera våra samhällen och göra våra ekonomier mer motståndskraftiga generellt. Men det sker inte av sig självt. Vad som behövs är en genomgående grön finans- och investeringspolitik. Så kan vi hoppas att vi slipper slungas från den ena krisen till den andra.
