Tesla-konflikten visar det tydligt – vi kan inte lita på att arbetsgivarna står på vår sida, skriver GS Ordförande Per-Olof Sjöö.

I kölvattnet av IF Metalls konflikt med Tesla har det återigen blossat upp en debatt om Sveriges konfliktregler, alltså vilka verktyg som fack och arbetsgivare får använda sig av när man inte kommer överens på arbetsmarknaden.

I Sverige är rätten att vidta stridsåtgärder (strejk, blockad eller sympatiåtgärder med mera) ganska vidsträckt. Samtidigt är Sverige ett land med väldigt få strejkdagar i internationell jämförelse.

Om ett företag vägrar att teckna kollektivavtal får det större konsekvenser i Sverige än andra länder eftersom vi inte har någon lagstiftning om exempelvis vilken lägsta lön som kan betalas. Mycket av regler och villkor på arbetsplatsen bestäms alltså av vad som står i kollektivavtalet och inte av vad som står i lagen.

Därför är det avgörande för ett fackförbund att säkerställa att förbundets medlemmar omfattas av kollektivavtal, annars kan inte nödvändig leverans av medlemsnytta garanteras. Vi pratar om löneskydd, löneökningar, arbetstids-förkortning och avsättning till avtalspension. Bara för att nämna några exempel. Det här är viktigt att ha i åtanke när man följer debatten som förts i Tesla-konflikten.

I högtidstal ställer de allra flesta arbetsgivare och politiker upp i försvar för vår kollektivavtalsmodell. Problemet med att stå upp för något är att man måste göra det också när modellen prövas. Det tog inte alls lång tid sedan IF Metalls konflikt bröt ut förrän både arbetsgivare och politiker vädrade sitt missnöje.

Med lite olika nyanser kan man koka ner kritiken till att facken i Sverige har alldeles för stor makt. I sitt ursinne över konfliktens utbredning väljer man att blunda för ett fenomen som vi trott varit förpassat till historiens skräphög, nämligen organiserat strejkbryteri.

Hur Tesla-konflikten utvecklar sig är i skrivande stund oklart. Jag drar dock en säker slutsats av debatten. Svenska löntagare kan inte förlita sig på högtidstal av arbetsgivare och högerpolitiker.
I kampen för våra kollektivavtal måste vi ordna försvaret själva.

Det bästa och säkraste försvaret är en hög organisationsgrad. Med en hög facklig organisationsgrad kan vi hålla ställningarna på våra arbetsplatser och vi kan mota bort det politiska trycket på att försvaga vårt inflytande via lagstiftning.

Ett medlemskap i facket är alltså en slags värnplikt som krävs av dig och dina arbetskamrater. Ingen annan kan göra det och den som står utanför försvagar sina arbetskamrater.

Det här är egentligen ganska enkelt. Det är dock först när vi utmanas som vi behöver tänka till. Ställ frågan om fackligt medlemskap till dina arbetskamrater, det är din rätt till självförsvar!