DA-ANALYS: Mona Sahlins uttalande att LO-ordföranden bör lämna styrelsen för AMF Pension är mer vittgående än vad hon själv kanske anar. Uttalandet markerar ett brott mot den praxis som gällt sedan fackföreningsrörelsen skapade partiet.
Att det var just fackföreningsrörelsen genom dess landsorganisation LO som en gång bildade Socialdemokratiska arbetarepartiet har också reglerat förhållandet mellan dem bägge.
LO har bidragit med pengar och sett till att fackets intressefrågor fått genomslag i de politiska besluten. Precis som motparten – arbetsgivarna – använt sina partier.
LO har haft synpunkter på hur Socialdemokraterna skött politiken. Facket har drivit på och det hetare meningsutbytet har hanterats internt. Det har varit kärnan i det fackligt-politiska samarbetet genom årtionden.
Men då och då har LO sett sig nödgat att ge offentlighet åt sin kritik. LO-ledare som Arne Geijer, Gunnar Nilsson, Stig Malm och Bertil Jonsson hamnade alla i offentlig konflikt med partiet. Det hörde liksom till.
LO kan alltid lägga sig i politiken. Men socialdemokraterna har aldrig kunnat lägga sig LO:s relation med arbetsgivarna. Så har rågången sett ut.
I AMF Pension ingår LO ett partsförhållande med arbetsgivarna. Ett hälftenägt bolag som förvaltar medlemmarnas pensioner. När partiets ordförande Mona Sahlin offentligt kräver att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin bör avgå så bryter hon den praxis som ansetts vara helig – att LO själv sköter sina relationer med sin motpart utan politisk inblandning.
Vad hade hänt om Tage Erlander hade sagt något liknande till Arne Geijer? Eller Olof Palme till Gunnar Nilsson?
Uppgörelserna sköttes internt, inte offentligt. Precis som Ingvar Carlsson läxade upp Stig Malm internt.
Vad gäller Göran Perssons relation till Bertil Jonsson var den knappast av det hjärtligare slaget. När Jonssons dom över regeringspolitiken var som hårdast under budgetsaneringens dagar reducerade Göran Persson LO till ett ”särintresse”. Men där gick gränsen. Aldrig att uppretade partiledare gått in i LO:s heligaste rum – relationen med arbetsgivarna.
Men i lördags hände det med Mona Sahlin, hårt trängd av katastrofala opinionssiffror samma dag.
För alla som följt arbetarrörelsen var det ett häpnadsväckande utspel.
Men minst lika häpnadsväckande var LO-ordförandens tystnad.
Tystnaden bröts av pressmeddelandet i går eftermiddag som förklarade att Wanja Lundby-Wedin lämnar styrelsen för AMF Pension.
Det finns säkert många förklaringar till såväl Sahlins utspel som Lundby-Wedins val att inte bita ifrån. Hur mycket beror på den press de lever under just nu? Hur mycket beror på att man väljer att inte se den rågång som tidigare faktiskt alltid skiljt LO från det socialdemokratiska partiet?
En sak är säker: arbetarrörelsens två ledande och för stunden ytterst pressade företrädare bjöd i helgen på ett nytt, oväntat kapitel i historien om relationen mellan fackföreningsrörelsen och det parti den en gång bildade.
Texten korrigerad 6 april 2009.
