För låga löneökningar. Inget föräldratillägg i avtalsförsäkringarna. Det var skäl nog för IF Metall att säga nej till slutbudet.

– Det är aldrig lätt att säga vare sig ja eller nej till en slutlig hemställan. Man måste göra en ordentlig analys. Men i det här fallet landade vi ganska fort i ett nej, säger IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe.

Nivåhöjningarna var för blygsamma. 6 procent på tre år är för lite.

– Vi vill att våra medlemmar ska få höjda reallöner. Det är ett rimligt krav, inte minst för att det skulle stimulera den inhemska efterfrågan.

I slutbudet höjdes avtalens lägsta löner med samma procentsats, totalt 6 procent på tre år. En individgaranti fanns också med, men bara i form av ett x.

I slutbudet på Teknikavtalets område fanns också en utvidgning av arbetstidskorridoren. Den innebär att arbetsgivaren kan variera arbetstiden med 40 minuter per arbetspass om denne inte kommer överens med det lokala facket om något annat.  

– Knappast något vi har kämpat för, säger Anders Ferbe.

Men under slutförhandlingarna gick IF Metall med på en kompromiss.

– Vi har försökt göra kompromisser för att få igenom ett avtal med avsättningar till delpension och framför allt för att förhindra ökad disposivitet av kollektivavtalet.

Arbetsgivarna hade krävt att lokalt kunna skriva avtal som är sämre än riksavtalet. 

– Dessutom fick vi igenom en förlängning av uppbördsavtalet med ett år.

Uppbördsavtalet innebär att arbetsgivaren förbinder sig att dra av medlemmarnas fackavgifter på lönen och betala in dem till facket.

Nu när facken sagt nej till slutbudet råder från och med idag avtalslöst tillstånd. Därmed är såväl fack som arbetsgivare fria att varsla om stridsåtgärder.

Inom sju dagar ska de opartiska ordförandena kalla till partsgemensamma överläggningar. Under den tiden kan de skjuta upp varslade stridsåtgärder med fjorton dagar.

Den slutliga hemställan – slutbudet – har fallit. Kontakterna mellan parterna och opo fortsätter redan under annandagen.