Dragkampen om din lön har inletts. I måndags presenterade Facken inom industrin sina krav inför nästa års lönerörelse: 3,9 procent.
Arbetsgivarna reagerar starkt mot fackens krav.
– Det är en bekymmersam nivå som anges. Det kommer inte att vara bra för svensk industris konkurrenskraft, sa Per Widolf, förhandlingschef på Industriarbetsgivarna på måndagen.
Men reaktionerna är väntade. Liknande argument har använts i nästan 30 år. Dagens Arbete har gått igenom samtliga avtalsrörelser sedan Industriavtalet tecknades, för att ta reda på hur arbetsgivarna brukar reagera på fackens bud.
2025
2025 krävde facken 4,2 procent i löneökningar. ”Kravet är grundat på noggranna överväganden av de ekonomiska förutsättningarna både nationellt och internationellt”, meddelade Facken inom industrin.
IKEMs förhandlingschef Henrik Stävberg höll inte med. Han tyckte av kravet var ”fullkomligt orealistiskt”:
– Det skulle leda till en försämrad svensk konkurrenskraft och slå mot såväl jobben som välfärden, dessutom riskerar det att driva på inflationen. Fackförbunden måste sikta på lönekrav som inte driver små- och medelstora företag ur landet.
2023
I avtalsrörelsen 2023 lade facken fram sitt högsta krav sedan Industriavtalets tecknande 1997: 4,4 procent. Teknikföretagens förhandlingschef Tomas Undin, menade att kravet riskerade att spä på inflationen. I slutändan landade märket på 3,7 procent.
– Alla seriösa ekonomiska bedömare förutspår en svag ekonomisk utveckling, en recession under nästa år. Facken ställer sina krav med blicken fäst i backspegeln, sade Tomas Undin.
2020
Efter att facken presenterade sina krav om 3,0 procent i avtalsrörelsen 2020 anklagade Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten facken för att sakna verklighetsförankring.
– Var har facken varit under hösten? Den globala avmattning som inleddes kring årsskiftet 2017–2018 fortsätter. Skogsindustrin går sämre än vanligt och stålindustrin går mycket sämre än vanligt, att i det läget gå ut med ett bud på den här nivån känns helt orealistiskt, sa Per Hidesten då.
2017
Inför avtalsrörelsen 2017 lade facken fram ”destruktiva lönekrav”. Det tyckte åtminstone nio vd:ar för industrins arbetsgivarorganisationer i en debattartikel. Facken krävde, precis som man hade gjort under de två föregående avtalsrörelserna, 2,8 procents löneökning. Märket landade till slut på 2,2 procent.
”Det är inte försvarbart att år efter år kräva att reallönerna höjs utan att vi har åstadkommit motsvarande produktivitetsförbättringar och en ökad intjäningsförmåga hos exportindustrin. Det är destruktivt, skapar onödig utslagning och är inte det Sverige behöver.”
2016
Även 2016 hade facken, enligt arbetsgivarna, föga förvånande alldeles för höga lönekrav. Enligt Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe hade konkurrenskraften för svensk exportindustri – tvärt emot vad facken hävdade – försämrats. Fackens krav låg på 2,8 procent. Ett av de lägsta kraven de senaste 30 åren.
– Vi kan inte fortsätta nedåt på ett sluttande plan utan vi måste gemensamt vända utvecklingen så att konkurrenskraften förbättras, sa Anders Weihe då i ett pressmeddelande.
2013
2013 befann sig Sverige i en lågkonjunktur som hade lett till minskad export och uppsägningar. Facken inom industrin menade att de tog ansvar för jobben, och lade ett lågt avtalskrav på 2,8 procent.
– Situationen är mycket allvarlig och parterna måste nu ta ansvar för att skapa stabilitet genom avtal som gör det möjligt för företagen att planera på längre sikt, skrev Teknikföretagens vd Åke Svensson i ett pressmeddelande.
2012
I avtalsrörelsen 2012 ville Facken inom industrin se löneökningar motsvarande 3,7 procent i ett ettårigt avtal.
Men fackens krav underkändes av Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe.
– Facken räknar alltid fel, sa Anders Weihe till tidningen Lag & Avtal.
2010
– Noll är också ett märke.
Så sa Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe under ett tal i Almedalen sommaren 2009. Under hösten presenterade också arbetsgivarna ett nollbud. Avtalsrörelsen 2010 resulterade senare i den lägsta löneökningen sedan Industriavtalets tecknande. Facken krävde inledningsvis 2,6 procent. Utfallet blev 1,7 procent.
2007
Parterna inom verkstadsindustrin stod inledningsvis långt ifrån varandra i avtalsrörelsen 2007. Fackens krav uppgick till 3,9 procent. Facken gick framförallt fram med en satsning på att höja avtalens lägsta löner. Teknikföretagen – som ville stärka medlemsföretagens konkurrensförmåga – ville tvärtom vidga spannet mellan högst och lägst betald.
– Vi måste tänka på de företag som går dåligt också, sa Teknikföretagens förhandlingschef Karl-Olof Stenqvist.
2004
En av de främsta frågorna under avtalsrörelsen 2004 var frågan om arbetstiderna. Metallindustriarbetareförbundet hade under tidigare avtalsrörelser lyckats korta livsarbetstiden med 66 timmar i sina avtal. Men nu ville arbetsgivarna dra i nödbromsen.
– Vi behöver jobba mer, inte mindre. Arbetstidsförkortningen kan inte få fortsätta, sa Teknikarbetsgivarnas vd Anders Narvinger till Dagens Nyheter.
2001
Inför avtalsrörelsen 2001 krävde facken löneökningar på 3,8 procent och utöver det en särskilt låglönesatsning. Arbetsgivarorganisationen Sveriges Verkstadsindustrier tyckte att löneökningarna skulle vara avsevärt mindre än 3 procent. Facken krävde helt enkelt alldeles för mycket, menade Sveriges verkstadsindustriers förhandlingschef Karl-Olof Stenqvist.
– Budet är mest att betrakta som en rensning i fackens avtalskatalog. Den är ganska omfattande, sa Karl-Olof Stenqvist då.
1998
Inför avtalsrörelsen 2027 har arbetsgivarna varnat för att svenska löner måste hållas tillbaka för att de svenska företagen ska kunna konkurrera med Kina. Svensk Näringsliv har pratat om en ”Kinachock”.
Liknande argument fördes fram redan för 30 år sedan. Under avtalsrörelsen 1998 förde arbetsgivarna fram den Asiatiska industrin som ett hot mot svenska löner.
– Ett extra orosmoln vad gäller löneavtalen är den oroliga situationen i Sydostasien. Där har förekommit valutadevalveringar på uppåt 30 procent. Detta kommer naturligtvis att leda till dramatiskt sänkta priser på produkter från dessa länder. Löneutrymmet i den svenska ekonomin är med andra ord mycket marginellt, sa Lennart Nilsson, styrelseordförande för Sveriges Verkstadsindustrier i en intervju med Svenska Dagbladet.
