Sommaren har gått in på upploppet. Det blir en spännande höst, för nu är det dags för spurten! Det är förstås spurten inför valdagen jag tänker på. Efter åtta år av borgerlig politik är det nu hög tid att byta till en mer löntagarvänlig politik under socialdemokratisk ledning.
Chanserna för att detta efterlängtade byte nu ska bli av är riktigt goda. Opinionsundersökningarna visar uppmuntrande siffror för de röd-gröna, men även andra saker tyder på att majoriteten av väljarna nu längtar efter ett regeringsskifte.
En tydlig politisk vindkantring har skett. Varje sommar åker jag runt till några av fabrikerna i vår bransch. Jag går runt och pratar med Pappers medlemmar där. Jag får tillfälle att informera om det jag tycker är viktigt, men framför allt är det jag som av medlemmarna får lära mig massor. När den borgerliga alliansregeringen var ny, fick jag vid fabriksbesöken ibland höra medlemmar säga att de tyckte om jobbskatteavdraget som gett dem mer pengar i plånboken och att försämringarna i A-kassan inte gjorde så mycket eftersom vissa arbetslösa var lata. Idag är det helt annat ljud i skällan.
I dag är medlemmarna förbannade! Jag tittar i mina anteckningar från sommarens medlemsdialog. Oron över bemanningsföretag, bristande anställningstrygghet, arbetsplatsolyckor och ökad stress på arbetsplatsen dominerar bland de fackliga frågorna. I politiska frågor märks en påtaglig ilska över problemen inom skola, vård, omsorg, järnväg och liknande, problem som alla träffsäkert härleds till huvudlösa privatiseringar och samvetslöst vinstbegär hos många av de inblandade ”välfärdsentreprenörerna”.
Hur är det med rasismen då, med främlingsfientligheten? Opinionsmätningarna brukar antyda att oroande höga 16 procent av våra medlemmar skulle vara anhängare av Sverigedemokraterna, detta rasistiska parti som inget har något gemensamt med äkta svenskhet eller demokrati. Jag hade inför besöken i fabrikerna förberett mig på att bemöta främlingsfientliga åsikter, men glädjande nog stötte jag inte på några sådana. Nej, och det berodde inte på att medlemmarna förstummades av en på arbetsplatsen inrumlande förbundsordförande. Det diskuterades tvärtom vilt om allt möjligt. Jag försökte till och med provocera fram diskussioner om invandring och integration. Inte en enda SD-sympatisör visade sig!
SDs opinionssiffror ansågs, av dem jag pratade med, bero på att vissa medlemmar vill visa missnöje med de andra partierna. Ingen var emot invandring, men många tyckte att de människor som flyr hit borde tas omhand bättre. Det framkom också exempel på saker som man upplevde som problem, saker som man dock ville diskutera och lösa på ett förnuftigt sätt. Detta är ett konstruktivt förhållningssätt som vi inte behöver vara rädda för och som bör gynna en vaken socialdemokrati.
Till och med näringslivets företrädare verkar nu ställa in sig på att nästa statsminister kommer att heta Stefan Löfven. Vi måste nu mobilisera alla våra krafter så att det faktiskt blir så.
Gå och rösta!
