Både vän och fiende. En ny generation robotar är 
på väg in i industrin. Smartare, smidigare och billigare. 
De tar plats bredvid dig på bandet. De tar gamla jobb 
– men kan de också skapa nya?

Ljunghälls gjuteri i Södra Vi. En pionjär inom robotiseringen i Sverige. I dag en av landets robottätaste arbetsplatser. När företaget tog den första roboten i bruk för trettio år sedan fanns här 220 anställda. I dag, 140 robotar senare, är de 480.

Fler robotar har gjort det möjligt att öka produktionen. Göra den effektivare. Ta hem fler order. Få en jämnare kvalitet.

Fabriken har byggts ut med fler gjutningsmaskiner som betjänas av ännu fler robotar – och som gett fler jobb. Bättre och mindre förslitande jobb.

Tidigare stod Ankie Dahlström vid gradningen. För hand filade hon bort gjutrester från godset. I packningen lyfte Annelie Lindqvist de tunga delarna till växellådor för hand.

I dag har de nya jobb vid tillverkningen av oljesumpar. Tillsammans med nya arbetskamrater: sex robotar och ett antal fler-operationsmaskiner. Fysiskt lättare, mer omväxlande och roligare, enligt dem själva.

– Jag var jätteskraj, säger Annelie Lindqvist som hade stått i packen i närmare femton år.

– Allt gick bara runt. En massa maskiner, mycket att hålla reda på, allt kändes så främmande. Första veckorna bara snurrade det av ny information. Skitjobbigt.

Ankie Dahlström tillägger:

– Vi hade sån respekt för alla knappar. Vad skulle hända om vi råkade trycka fel?

Det mesta av handgradningen har robotar tagit över och packningen görs ute på arbetsstationerna, ett sätt att sprida arbetsuppgifterna. Ingen behöver längre stå och packa hela dagarna.

– Det här är kalas, alltså, säger Ankie Dahlström.

De flesta av robotarna står runt gjutningsmaskinerna.  Sven Bergström var en av dem som förr betjänade gjutningsmaskinen med griptång och spruta.

– Det värsta var hettan. Ugnen höll väl en sjuhundra grader.

Nu övervakar han processen och rycker in när robotarna krånglar. Kollar varje gjuten del och  tar fram slipmaskinen om det behövs. Han kan fortfarande titulera sig pressgjutare.

För Ljunghälls vd Hans Linnér har robotiseringen framför allt två syften.

– Ta bort skitjobben för människorna och samtidigt höja kvaliteten. En robot orkar samma sak hela tiden, det gör inte vi.

Han säger att ”vem som helst kan köpa in robotar och gjutmaskiner”.

Men att allt hänger på ”kompetenta människor som ser till att robotar och maskiner gör det de ska”.

– Finns inte engagemanget och kunskapen hos mina medarbetare spelar det ingen roll vilka maskiner man har.

Ljunghälls har robotiserat sig till en stark ställning i dagens industrisamhälle. Morgondagens ser annorlunda ut. En ny generation robotar är på väg.

En ny robotrevolution

Framtiden är robotens. Det har det sagts länge nu. Ända sedan den tjeckiske författaren Karel  Čapek skildrade en maskinmänniska i teaterstycket RUR: Rossums universella robotar.

Den pjäsen skrevs på 1920-talet. Först nu står vi inför robotiseringens verkliga genombrott.

Visst, de första industrirobotarna togs i bruk redan i mitten av 1970-talet. Först inom den nordamerikanska, japanska och västeuropeiska bilindustrin.

Men robotar är inte längre en angelägenhet för i första hand industriländer där lönerna är höga. Kina är i dag världens största beställare av industrirobotar.

Sydkorea – i går ett låglöneland med enkel tillverkningsindustri som krävde mycket arbetskraft – är i dag det land där robotarna står som tätast.

Robotarnas skara växer snabbt. De senaste åren har försäljningen ökat med drygt 10 procent om året. Ändå har vi bara gläntat på dörren till framtiden.

För nu gör de nya robotarna entré. Laddade med sofistikerad mjukvara och utrustade med finkänsliga sensorer skulle de kunna sno vart och vartannat jobb. Inte ens fotomodellerna går säkra.

Skälet är att den nya generationens robotar är så mycket annorlunda än både gårdagens och dagens. Ungefär som dagens mobiltelefoner kan så mycket mer än en Nokia från sent 90-tal.

Roboten har kommit ut ur buren. Den kan ta plats vid bandet bredvid dig. Och den kan ta både ditt och kompisens jobb.

Världens lataste lyfter vinsten

Vi skriver april 2012, stort personalmöte i lunchrummet på Trelleborg Sealing Solutions i danska Helsingör. Huvudpersonen är en demonstrationsrobot som utan traditionell bur ska arbeta bredvid personalen på golvet. Vem vill testa att programmera den?

Tystnad. Hundra personer liksom backar mot väggarna, även teknikerna. En enda räcker upp handen, kocken Annette Jensen:

– Demonstrationen var ju egentligen inte för mig, men jag tog chansen. Robotar är spännande, jag skulle gärna ha en här inne i köket. Jag lärde den att röra i en gryta och att vinka. Det var ganska enkelt, säger hon.

”Den allra första reaktionen, och den höll i sig ett tag, var en stark otrygghet, vem skulle få sluta? I dag är robotarna en del av vardagen.”

Produktionstekniske chefen Jesper Riis talar om händelsen som en ”icebreaker”, något som förändrade synen på robotarna. För då rådde stor skepsis inför att de skulle flytta in på Fabriksvej 17, stå där på golvet i stället för vanliga arbetskompisar.

– Den allra första reaktionen, och den höll i sig ett tag, var en stark otrygghet, vem skulle få sluta? I dag är robotarna en del av vardagen, och oron finns förstås inte alls numera, säger Morten Månsson, ordförande i Dansk Metall-klubben.

För det blev ju precis tvärtom. Fabriken, som tillverkar tätningar till bland annat flygplan, bilar, vindkraftverk och oljeplattformar, har ökat försäljningen, vins-
ten, produktiviteten – och har i dag 345 anställda, nästan 50 fler än när Annette Jensen provtestade i kantinen.

De första sex robotarna har hela tiden fått nya kompisar. I dag är 42 stycken hopkopplade med CNC-maskiner, där tätningsringarna svarvas fram, åtta nya är beställda.

Men traditionella robotar med burar ryms inte här – och det går inte att bygga ut fabriken. Så det blev i stället danska uppstickaren Universal Robots kollaborativa (samarbetande) robotar. Färdiga för arbete kostar de mellan 325 000 och 400 000 svenska kronor styck.

– De passar oss, eftersom de tar liten plats, inte  behöver någon avskärmning och är lätta att både installera och programmera, säger vd Kent Bergenholtz.

Men för en tillfällig gäst känns det till att börja med lite underligt att vandra mellan robotar i fullt arbete, de står överallt och man undrar när de ska anfalla med en smocka.

– Vi har inte haft några tillbud eller olyckor. Roboten rör sig långsamt, det blir inte så mycket kraft, och stannar om du kommer åt den, säger Jesper Riis.

Roboten lyfter in ett långt halvstyvt rör, gjort av teflon och en hemlig blandning, i CNC-maskinen, som spottar ur sig millimetertunna tätningsringar till dess det bara återstår en stump av röret.  Den plockas ut av roboten, som bara jobbar cirka en kvart varje timme.

– Javisst, de är världens lataste, men har minskat stressen för operatörerna som i stället kan koncentrera sig mer på kvalitetskontroll. Och i dag kan en person betjäna som mest åtta CNC-maskiner, mot högst fyra tidigare.

Jamen kan de inte göra annat under väntetiden?

– Vi har testat det, men det kräver för mycket plats.

Vill du opereras av en robot?

Tvärs över sundet, på gamla Kockums-området i Malmö, står Motoman SDA20 från japanska robottillverkaren Yaskawa.

Med lite god vilja ser den ut som en människa, en biffig typ. Kroppen verkar steroiddopad, med hållning som en cowboy. Ena handen håller svetspistolen, i den andra finns de fästen för kabelstegar och plattformar som ska monteras i vindkraftstornet.

– Tidigare fick gubbarna krypa in en tornsektion som kan vara 28 meter lång och jobba liggande i svetsrök. Nu spar vi hälsa, men också en massa tid, de gamla svetsarna har nya uppgifter, säger Thomas Abrahamsson, vd på EWP Windtower Production.

Deras robot skräddarsyddes för drygt två år sedan, då var inte många andra tillverkare intresserade. Nu har tiderna ändrats och då blir Motoman en slags brygga mellan gamla och nya robottider – mellan Södra Vi och Helsingör.

”En duktig yrkesarbetare kan bli framtidens robotskötare.”

Världen befinner sig i robotisering 2.0, en ny fas av smartare, billigare, noggrannare och mer lättprogrammerade robotar.

Det handlar om fortsatt tillväxt för de traditionella industrirobotarna samtidigt som en ny generation av kollaborativa robotar tar plats vid det löpande bandet. De kan stoppa kugghjul i lådor, sätta in svårinsatta tändstift i en bilmotor, polera en baksida på en Iphone eller till och med packa ägg.

Industrirobotar har funnits i fyra decennier, nu spås de så kallade servicerobotarna växa snabbt och göra insteg inom handel, service och sjukhus – tänk er en robot som för in en nål i er hjärna för att oskadliggöra en blodpropp.

Robotarna får bättre hydraulik, bättre sensorer, förses med artificiell intelligens och förbättrat seende. De blir allt flexiblare, allt självständigare, får allt känsligare gripdon och ska kunna prata med varandra.

Utvecklingen accelererar genom ny teknik, genom helt nya innovativa robotföretag men också via företag från helt andra områden. Sökjätten Google har bland annat köpt ett bolag som gör militära robotar, e-handelsgiganten Amazon har lagt vantarna på ett företag som ersätter människor i deras egna och andras jättelager.

Fortfarande är det dock de traditionella, inburade, robotarna som dominerar marknaden, där fyra jättar regerar: Fanuc och Yaskawa från Japan, Kuka från Tyskland – och så ABB från Sverige, världens fjärde mest robottäta land.

 

”I det stora perspektivet ökar produktiviteten och gör så att vi alla får det bättre.”

Rörkrökaren som intog världen

Den allra första roboten från dåvarande Asea hette IRB 6 och såldes 1974 som världens första mikrodatorstyrda och helt elektriska robot. Än i dag står den och kröker rör hos det familjeägda verkstadsföretaget Magnussons i skånska Genarp.

Sedan dess har ABB:s enhet Robotics levererat 250 000 industrirobotar över hela världen och har verksamhet i 53 länder med totalt 5 500 anställda.

Företaget fyller 41 år med robotarna i en ny dräkt. Nu är det grafitvitt som gäller, från och med i sommar får kunderna betala extra för att få sin robot i orange. Med bytet blir robotarna snyggare och ser mer professionella ut, färgen ska inte signalera något att vara rädd för.

Den som säger det är produktchefen Ola Svanström. När han i höstas pressvisade den nya roboten IRB 1200 på hemmaplan i Västerås var det en verklig robotentusiast som talade:

– Den  kan framför allt göra nytta inom elektronikindustrin, den kan polera  baksidorna på mobiler och surfplattor, den kan limma, betjäna en fräs eller en svarv. Den klarar alla vinklar, kan monteras i tak, på golvet eller på väggen. Den är liten och snabb – och allt kablage finns inuti roboten.

Men tar inte robotar jobb?

– Jo kanske på kort sikt, men i det stora perspektivet ökar produktiviteten och gör så att vi alla får det bättre, säger Ola Svanström.

Och ABB:s  argumentation om bland annat lägre tillverkningskostnader, kortare ledtider och minskat slöseri går hem i verkstadsindustrin – som behöver stryktåliga robotar som kan lyfta tungt. Men nu, säger Svanström, råder en ny trend:

– Det är marknaden för små robotar som växer snabbast.

 

Yumi – din nya kompis

Så till exempel är Yumi, som syns här på bilden, en liten robot. Riktigt hur liten får vi inte veta, specifikationerna verkar släppas först vid mässan i Hannover i april. Det är då ABB ska slå världen med häpnad med det som man själv kallar den första ”verkligt kollaborativa” roboten.

– Det är klart att det kan finnas de som inte håller med, men vi anser nog att vi med den har tagit säkerhetsaspekterna längst av alla, säger Stefan Drakensjö, enhetschef för robotar och applikationer.

Yumi (en ordlek med engelskan för ”du” och ”jag”) är formad som ”en liten människa”, som ska jobba utan bur, bredvid en människa av kött och blod.

– Den har sensorer, den jobbar med lågt moment vilket ska göra att den inte skadar andra ens om den skulle stöta emot någon, och den har mjuk vaddering.

Yumi, vars händer enligt ABB är så säkra och känsliga att de kan trä en tråd på en nål, ska framför allt användas för ”hopsättning av små delar”, framför allt detaljer inom elektronikindustri.

Det kan tyckas vara en bra nisch. Den taiwanesiska kontraktstillverkaren Foxconn, med bland annat Apple som kund, har till exempel som vision att skaffa 1 miljon robotar.

 

”Jag skulle aldrig spika i en kvist”

Foldy Pac i Skultuna, en kvart från Västerås, med 24 anställda tillhör en ny och växande kundkrets för ABB: de små företagen. Här tillverkas emballage i plywood och trä, inte minst allsköns storlekar av lastpallar.

Företagets första robot började användas för tre år sedan, den kostade mindre än en miljon och betalade sig på ett år. I fjol kom två till, av betydligt rejälare slag. De jobbar i lag med att spika ihop specialpallar till sina robotkompisar som ABB sprider över hela världen och sköts av Anton Janhager:

– Förut gjorde jag dem för hand, det var ett slitsamt jobb med vibrationer från spikpistolen och tunga lyft. Det blev några ton i veckan.

Varje pall tog 8–9 minuter för honom, robotarna gör det på mindre än halva tiden. Den ena lyfter medarna och däcksbrädorna och placerar dem på en arbetsram, den andra trycker in 60 spik i varje pall. Båda kan jobba hela tiden, ingen behöver ta matrast eller gå på toaletten, de får aldrig ont i ryggen – och sköter sig för det mesta på egen hand.

– Jag fyller på spik i pistolen, jag kör fram bräder och forslar bort med pallhögarna. Efter 1 500 cykler stannar de och visar upp sina gripverktyg så att jag kan kolla att allt fungerar.

Gör de någon gång fel?

– Det händer, de förstår ju inte om de träffar en kvist så att spiken böjer sig. Så skulle jag ju aldrig göra själv, poängterar Anton Janhager.

Hur har jobbet förändrats?

– Det har blivit mer omväxlande, men ibland kan det kännas lite rörigare också. Jag är på flera ställen, när jag inte betjänar roboten handspikar jag andra typer av pallar. Jag har fått större ansvar, önskar bara att det skulle synas på lönen också.

Foldy Pacs senaste investering blev möjlig genom ett treårigt avtal med ABB om ökade leveranser. Med sina nu tre robotar har företaget kunnat öka omsättningen kraftigt utan att öka bemanningen.

– Den personal som frigjordes kan vi i stället använda till att skräddarsy lösningar till större industrier. Det kan handla om emballage med en volym som en villa som ska bära hundra ton. Där är också lönsamheten högre, säger platschefen Tomas Porath.

Robotarna har blivit ett viktigt konkurrensmedel för Foldy Pac, och på golvet räds man inte utvecklingen. Jonas Andersson jobbar i kapen, men är också ordförande i GS– klubben.

– Nej, det känns väldigt säkert här, vi har mycket att göra, det har stundtals varit mycket övertid. Robotarna har ju varit bra, det är inte kul att stå 40 timmar med spikpistol, men det är klart om det kommer in tio robotar kanske det blir ett annat läge.

 

Kan ersätta fotomodeller

Två och en halv miljoner jobb bort. Hälften av alla i landet.

Så  många kan automatiseras med ny teknik de närmaste två decennierna. Det hävdar Stefan Fölster på Reforminstitutet, en tankesmedja finansierad av näringslivet.

Fölsters slutsats, är att 53 procent av jobben i Sverige kommer att automatiseras. Minst 240 000 svenska industrijobb tas över av robotar och datorer.

Industrijobb är lättare att automatisera än andra. Så har det varit länge. Men roboten väntas inta även andra arenor.

”Vi vill inte hindra teknisk utveckling, vi vill använda den för att göra jobben bättre och säkrare.”

Bokföringsassistenter, kassapersonal, försäljare, biblioteksassistenter, renhållningsarbetare, torgförsäljare, kontorssekreterare och dataregistrerare är några yrkesgrupper som löper störst risk att ersättas inom de närmaste årtiondena.

Men den grupp som är allra mest utsatt är en riktig högoddsare: Fotomodellen. Stefan Fölster förklarar varför:

– Digitala animeringar anses bli så bra, så att de ersätter vanliga fotomodeller till exempel i reklam. Däremot finns säkert catwalken som konstform kvar.

Skogvaktare, präster och pedagoger med teoretisk specialkompetens kan däremot ta det lugnt. Deras arbetsuppgifter är inte lika lätta att tas över av roboten.

Samtidigt vill Stefan Fölster nyansera den dramatiska jobbeffekten. Visst, vartannat jobb på arbetsmarknaden kan automatiseras.

– Men det innebär inte att sysselsättningen halveras. Det tillkommer nya och dagens arbeten kommer att utvecklas.

Utvecklingen har sina vinnare.

– De som har rätt kompetens och längre utbildning och särskilt den som kopplar sin utbildning med datorkunnade.

Förlorarna finns bland lågutbildade, ungdomar utan erfarenhet och bland nyanlända. De som redan har det tufft att få jobb. Utvecklingen kommer att skaka om bland yrkeskategorierna. Frågan är om det ens finns plats för specialiserade operatörer?

– Jodå, en duktig yrkesarbetare tror jag kan bli framtidens robotskötare.

Oron för jobben väcker facket

Europa rustar sig för den nya robotepoken. Ett Europa plågat av ekonomisk stagnation och med en massarbetslöshet som i dag räknar 26 miljoner människor.

Europa ska tillverka fler robotar. Och använda fler.

Satsningen på robotar är en framtidssatsning. Samtidigt som det finns en oro över robotiseringens konsekvenser. 70 procent av européerna befarar att robotar tar jobben, enligt en undersökning beställd av EU-kommissionen.

Robottillverkarna uppmanas att göra mer för att lugna allmänheten. Samtidigt ska den europeiska robotindustrin stärkas.

EU satsar över sex miljarder kronor på forskning som ska vässa framtidens robotar. Industrin och forskningen möts i Sparc-projektet. Enligt EU ”världens största program för utveckling av civila robotar” och som löper fram till år 2020.

Den snabba utvecklingen har fått metallfacket i Tyskland att bygga upp en beredskap. IG Metall hävdar att det inte räcker att bara stå vid sidan om och titta på.

Därför inrättades den nya avdelningen ”framtidens jobb” i början av året. En avdelning som växer och där Julian Wenz är en av utredarna.

– Vi vill inte hindra teknisk utveckling, vi vill använda den för att göra jobben bättre och säkrare. Men också för att byta ut monotona jobb mot mer kreativa och flexibla och skapa mer självbestämmande på arbetsplatserna.

IG Metalls framtidsgrupp ska vara en aktiv röst i diskussionen om det som i Tyskland kallas ”Industrie 4.0”, som gäller robotar men också den ökade användningen av surfplattor, smarta telefoner och smarta glasögon i industrin.

Julian Wenz medger att arbetstillfällen kan gå förlorade när robotar ersätter smutsiga och tunga industrijobb. Därför gäller det att vara proaktiv.

– Vi vill öka och förbättra vidareutbildningen inom industrin. Arbetsgivarna måste utbilda sina anställda så att de kan göra andra och bättre jobb.

 

Kan robotar bygga robotar?

På ABB Robotics i Västerås är det fullt drag just nu. Världen skriker efter fler robotar.

– Det bara regnar in order. Vi planerar att diskutera ett speciellt helgskift säger IF Metall-klubbens ordförande Jonas Åkesson.

På själva robotfabriken är det dock glest mellan robotarna. Men desto fler inhyrda. Över hälften, 200 av 360, av arbetarna i tillverkningen kommer från bemanningsföretag.

Johnny Olsson och Peter Hill har varit inhyrda i ett och ett halvt år. De är i färd med att bygga skräddarsydda åkbanor åt Scania. Banor som är allt mellan 3 och 38 meter och som robotarna ska åka på längs fordonsindustrins monteringsbanor.

Ett manuellt arbete där man måste ”småfibbla lite” för att kuggstängerna ska ligga rätt.

– Om stommarna inte är helt perfekta måste man justera så att borden blir bra, säger Johnny.

”’Smarta robotar?’ förresten. De blir ju inte smartare än vad människan gör dem.”

Handpåläggning är vanligare än man kan tro i fabriken som i sig bidrar till att automatisera industriarbetet i omvärlden.

Ove Johansson har jobbat med robotar sedan 1978 då de var en liten enhet inom gamla Asea. I dag är han huvudskyddsombud och jobbar med kvalitetssäkring vid systemtestningen av robotar. Han säger:

– Nej, robotfabriken passar sig inte för robotisering.

En robot skruvar lika hårt varje gång. Montören har känslan i händerna. En av dem, Nicolas Tobar, ”shimsar” ihop de bägge axlarna där robotens verktyg sitter.  Alltså lägger tunna brickor, shims, för att få de bägge axlarna att passa mot varandra. Han är övertygad om att han behövs i framtiden också.

– Jobbet handlar om precision.

Världens fabriksgolv fortsätter att robotiseras och snart tar robotarna ett grepp om servicejobben. Tänker man på sånt i robotfabriken? Johnny Olsson funderar.

– Jag känner mig säker. Men jag tillverkar ju grejer som kan ta andras jobb. Det känns lite dubbelt, men man tänker ju i första hand på sig själv.

Marschen in i det nya robotsamhället har börjat. Återigen aktualiseras frågan om hur de anställdas fackliga organisationer ska ställa sig till ny teknik och rationaliseringar. Morten Månsson, metallarbetarnas fackordförande på Trelleborg Solutions i Helsingör:

– Vi måste utbilda oss så att vi kan följa med i den tekniska utvecklingen. Ett ansvar för arbetsgivare, fackföreningar, ja hela samhället.

I ABB:s robotfabrik ser vi en robot slutgranskas. Den står på en pall från Foldy Pac i Skultuna, en av den nya robotgenerationens kunder. På pallens ovansida står adressaten instämplad: Ljunghälls i Södra Vi.

Allt hänger ihop. Tillsammans och på olika sätt drar ABB, Foldy Pac och Ljunghälls oss in i det nya och ännu mer rationaliserade robotsamhället.

Bengt-Inge Larsson, en av Ljunghälls tio robottekniker säger att bara ”fantasin sätter gränsen för vad roboten kan göra i framtiden”. Men:

– Vi måste fortfarande ha människor som ser till att roboten funkar och att den går att rätta till när den inte funkar. Det är alltför blåögt att tro att det inte är några problem med robotar. Det händer saker även med dem.

– ”Smarta robotar?” förresten. De blir ju inte smartare än vad människan gör dem.

Se roboten som spikar lastpallar på Foldy Pac i Skultuna: