Gästkrönika Vi minns alla bilden på treårige Alan Kurdi, den syriske pojken som hittades död på en strand i Turkiet. Den slog rakt igenom känslopansaret — kändes i magen.

Plötsligt blev flyktingkrisen konkret, vi kunde med egna ögon greppa priset för krigets ursinne i Syrien. Bilden väckte en flod av engagemang runt om i Europa. Frivilliga började samla in förnödenheter till drabbade, manifestationer för öppna gränser genomfördes. Empatin bubblade.

Det känns som att det är längesedan nu, fastän det var i september.

Debatten om flyktingkrisen har gått från att handla om medmänsklighet och solidaritet till att reduceras till siffror, staplar och volymer. Den nyligen beslutade uppgörelsen mellan regeringen och de borgerliga partiernas ersätter permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga och skärper kraven på den enskilde. Samtidigt utvidgas rut-avdraget till att även omfatta bland annat trädgårdsarbete och kravet på kollektivavtal för introduktionsjobb slopas. Det är uppenbart för vem som helst att de borgerliga gick segrande ur förhandlingarna.

Förskjutningen har gått snabbt. En del i förklaringen handlar om att Sverigedemokraterna framgångsrikt lyckats rama in den politiska debatten om migrations- och flyktingpolitiken. De borgerliga partiernas vändning i frågan om tillfälliga uppehållstillstånd och uppgörelsen med regeringen är ett bevis så tydligt som något. Samtidigt vittnar det om att svensk höger använder krisen som svepskäl för att smyga igenom en låglönepolitik bakvägen. Debatten har kidnappats för egna syften.

Mitt i den dagspolitiska debatten tänker jag på min vän Said. Jag var tio år gammal när han kom till vår skolklass. Tyst, blyg, kunde ytterst lite svenska. Vi började umgås, doppade mackor i O’boy och kollade på teve efter skolan. Han berättade om hur familjen flytt undan kriget i Somalia. Det var svårt för mig att förstå, först som vuxen har jag insett vidden av katastrofen. En dag kom han inte till skolan. Jag fick veta att familjen tvingats fly för att inte skickas tillbaka till krigets anarki i Somalia. I skydd av natten packade de ihop sina saker och lämnade det som just blivit vardag bakom sig.

Det knöt sig i magen.

Erfarenheten av att aldrig riktigt kunna känna sig trygg, inte ens i Sverige, delas av många. En hel generation av svenskar kan vittna om liknande berättelser. Människor av kött och blod.

Poängen är att en människa aldrig kan pressas in i logiska siffror och staplar. Oavsett om det görs för att belysa kostnad eller eventuell vinst. Migranter och flyktingar ses i förlängningen som ett hot mot välfärd och statsfinanser snarare än individer i nöd. Det blir snedvridet. Alternativet till borgerlighetens kidnappning av den migrationspolitiska debatten måste grunda sig på moraliska argument. Som i första hand pekar på solidaritet och öppnare gränser för att det har ett egenvärde i sig. Och som i andra hand inser att Sverige är ett rikt land som uppenbarligen har råd att ge välbemedlade skatterabatt på välklippta gräsmattor.

Jag tänker på Said och vad människor som han betyder för ett samhälle. Vad vi bygger tillsammans är inte summan av plus och minus i ett kalkylark, det är summan av våra erfarenheter och möjligheter. Kalla mig naiv, kalla mig idealist. Må så vara. Men jag tror ändå att människor som får en chans till trygghet och ett nytt liv är så oändligt mycket mer värdefullt än stängda gränser och cynism.