Ledarkrönika Drottningar brukar vi kallas för. Vi som ingår i cancervårdens gräddfil, sägs det. Jag sträcker på mig lite extra, känner mig fånigt mallig. Det handlar om vi från Stockholm, och vi med den ”fina” formen av cancer som till och med har en egen månad.
Om skribenten
Jeanette Herulf är mångårig DA-medarbetare som kommer att medverka regelbundet med ledarkrönikor varannan vecka.
”Det finns olika sätt att se på samhället. Kanske blir det annorlunda när man är långtidssjukskriven och en del av det så kallade 'utanförskapet'. Om detta och annat kommer jag att skriva.”
/Jeanette Herulf
Så ser man på oss från andra platser. Jag har träffat en del under mina resor till olika rehabanläggningar. För jag kommer ju från Stockholm och där är man generös mot sina cancerpatienter. De flesta som ber om det får remisser till fina rekreations- och rehabplatser runt om i Sverige.
En kvinna berättade till exempel att bröstcancerpatienter från en stor stad i västra Sverige bara får åka till en rehabanläggning om de dessutom har problem med lymfödem (förutom bröstcancern). En annan berättade att till hennes lilla ort kommer cancerläkaren bara en gång i veckan, då gäller det att vara på hugget.
Orättvisa är ett kärt ämne inom vården. Patienter från Haparanda, Trollhättan, Linköping, och till och med Göteborg får inte samma villkor och vård som patienterna i Stockholm. Det gäller inte minst patienter med spridd bröstcancer.
I dessa dagar diskuteras Ilmar Reepalus statliga utredning om, bland annat, vinster i vården. Han har föreslagit ett vinsttak på runt sju procent. Tanken är att företag som är verksamma inom vård, omsorg och skola inte ska kunna ta ut övervinster, alltså vinster som är högre än det som behövs för att täcka kostnaderna. Procenttalet sju är noga uträknat. Det ska minska riskkapitalbolagens lockelse i att satsa på offentlig välfärd.
Men jag frågar mig ändå hur vinst som styrmedel rimmar med allmän välfärd. I dag råder det brist på vårdplatser, läkare och sjuksköterskor i de flesta delar av landet. Men har valfriheten (= upphandlingen av privata vårdgivare med vinstintresse) lett till bättre sjukvård i det avfolkade norra Sverige eller i småorter i Västra Götaland? Finns det någon vinst att göra där?
Jag hittar lite om rättvisa i utredningen. Kanske är det just att skattepengar ska användas till det de är tänkta för, i det här fallet vården. Och inte skickas över till aktieägarnas konton i Panama.
Det låter vettigt. Men hur ska en sammanhållen landsbygdspolitik se ut om det inte finns någon vård att tala om på vissa platser i landet?
Motargumentet är oftast effektiviteten. Det blir så mycket bättre och effektivare om människor tillåts tjäna en slant. Jag har svårt att tro på det. Jag har träffat så många vänliga, kreativa, duktiga, offentligt anställda sjuksköterskor och läkare under mina år som sjuk. Visst skulle de kunna jobba på ett annat sätt – om de hade tid att sätta sig ner, tänka igenom saker och ting, planera.
Det är som Dagens Arbete tidigare har påpekat på ledarplats, dags för en ”Swedish deal” för stad och landsbygd, även på sjukvårdens område.
