Möte med I dag är Mikael Ottosson studierektor vid Arbetsmiljöhögskolan i Lund. På 80-talet blev han omnämnd i Lessebo bruks personaltidning som den medarbetare som råkat ut för flest olyckor.
Mikael Ottosson
Ålder: 55.
Familj: Gift och två barn. Hund.
Bor: Lyngby mellan Malmö och Lund.
Arbete: Studierektor på Arbetsmiljöhögskolan, docent i arbetsvetenskap, universitetslektor och forskare.
Tidigare: Processoperatör vid Lessebo pappersbruk och sulfitfabrik.
Fritid: ”Jagar min flyende ungdom genom att springa.” Jagar också vildsvin, dovhjort, rådjur och fågel. Roligast är fågel. ”Jag tycker om att jaga med min hund, samspelet mellan hund och jägare i fågeljakten.” Pysslig. Lagar mat. Brygger öl. ”Experimenterat rätt mycket med pors, en intressant krydda som man kan lägga till humlen.”
Vad hände?
– Oj, det var stort som smått. Allvarligast var när jag sprängde en felkopplad väteperoxidledning. Det kom över hela mig och i ögonen. Sen halkade jag och fick en kraftig stukning när pappersmassa vällde ut över hela golvet. En annan gång fick jag klorgas på kroppen efter en explosion. Och samma år, en droppe syra i ansiktet. Jag hade tur som inte fick några bestående men.
Vad stod det i personaltidningen det året?
– Året ur ett arbetsmiljöperspektiv var rubriken, och så var det lite statistik. Artikeln avslutades med att olyckorna inte var jämnt fördelade. Vissa var mer olycksdrabbade än andra. Det nämndes som exempel att en individ hade varit med om inte mindre än fem olyckor det gångna året.
Det var du?
– Det var jag. Kommentaren tyder lite grann på att folk som är klantiga råkar ut för fler olyckor. Men jag kan inte tycka att det var mitt fel. Arbetsmiljöarbetet på fabriken var inte prioriterat. Det fanns inga fasta rutiner. Allt var lite primitivt. När jag halkade och stukade benet så var det översvämning, rätt stora volymer, som jag ensam skulle spola bort med en brandslang. Det var klordioxid i luften så jag hade gasmask på mig när jag klafsade omkring i tjugo centimeter pappersmassa. Kanske inte så konstigt att man halkar då. Det var rätt stressigt faktiskt.
Varför slutade du på pappersbruket?
– Det var meningen att jag skulle jobba kvar. Jag fick stipendium för att plugga vidare till driftsoperatör. Jag hade börjat på bruket direkt efter gymnasiet, som skiftlaborant. Jag mätte hållfasthet i pappersfibrer och gjorde färganalyser, men ingen tog del av mina resultat. Jag la tändstickor i pärmen och ingen utom jag öppnade den. Så jag blev processoperatör på sulfitfabrikens blekeri istället. Där kunde jag fortsätta jobba medan jag studerade vid universitetet. När jag nästan var färdig driftoperatör ångrade jag mig och började läsa filosofi istället. Det tyckte väl de på bruket var lite konstigt.
Vad gör du i dag?
– I dag undervisar och forskar jag fifty-fifty och så ordnar jag utbildningar framför allt åt fackförbund vid Arbetsmiljöhögskolan i Skåne. Jag är numera anställd som lektor vid Lunds universitet.
Har du nytta av din tid på Lessebo pappersbruk?
– Ja, jag förstår vikten av att jobba med arbetsmiljöfrågorna. Den fysiska arbetsmiljön har hamnat i skymundan. I dag pratar vi bara om psykosocial påfrestning. Arbetsmiljöfrågorna har blivit lite medelklassifierade. Det är tjänstemännens arbetsmiljö som hamnat i fokus. Det är nog så allvarligt. Men fortfarande förstör människor ryggar och får belastningsskador. Människor exponeras för buller och för olika kemikalier. Där har jag nytta av min erfarenhet. De allra flesta akademiker har på sin höjd haft sommarjobb på ett ålderdomshem en gång i tiden. De undervisar om saker de faktiskt inte har en aning om.
