krönika När Dagens Nyheters berömda fotograf Paul Hansen blev skjuten i ryggen utanför Mosul följde jag förskräckt alla nyhetssändningar.
Annelie Jordahl är ny krönikör i DA. Läs mer om henne i här:
”Arbetarklassen får aldrig vara spännande”
Tack och lov att han överlevde arbetsplatsolyckan. För det är ju vad det är. Vissa människor arbetar i en dödsfälla.
I tidningen Arbetarskydd visar han upp den skottsäkra västen som räddade liv. En sådan går loss på 25 000 kronor. Och Hansen berättar att en traumautbildad sjukvårdare skickades ner till hans sjukbädd. Och vid hemkomsten mötte DN:s chefer upp på flygplatsen. Så följde ett avlastningssamtal, eftersom anställda ”inte är robotar”.
Allt låter som rimlig personalvård. Jag tycker om det ordet. Omtanken om dem som utför jobben. Vi lider som bekant stor brist på omsorger på landets arbetsplatser. Men det är arbetare som är mest utsatta. När en tjänsteman med stressnackspärr mår pyton psykiskt så har en industriarbetare omkommit i frätande ånga, och en byggjobbare klämts till döds.
Sista arbetsdagen på Peabs bygge av Vattenfalls nya huvudkontor i Solna rasade en trappa. Inspektören hade förklarat den felkonstruerad, men projektledarna ville hålla tidplanen. Christian Wikström beordrades att montera trappan på nionde våningen.
Så omkommer en 26-årig blivande rockstjärna från Färila. Det är inget som riksmedia brydde sig om. Varför? Jag hade suttit lika klistrad vid nyheterna om de följt Christian Wikströms dödsolycka.
Tack vare Uppdrag gransknings grundliga reportage (18 jan) fick jag inblick i byggjobbarnas riskabla liv, utan livlinor och 15 timmars arbetsdagar.
Alla gick fria efter rättegången – trots uppenbart arbetsmiljöbrott. Alla inblandade företag skyllde på varandra. Precis som de gjorde vid Nordkalks olycka där unga Johan Löfroth dog av frätande ångor och Gustaf Seppelin Solli överlevde med 55-procentiga brännskador.
Nu – fem år efter olyckan! – har det äntligen varit rättegång. Förhoppningsvis blir Nordkalk fällda. I alla fall någon sorts upprättelse för de anhöriga.
Få arbetsplatsolyckor får rättsliga efterföljder. Och därför kan det fortsätta. Nya risker tas, eftersom arbetares liv anses väga lätt. Cheferna hör inte ens av sig till de anhöriga.
Nu önskar jag att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och riksmedia ska visa att vi faktiskt lever i en demokrati. Någon måste enligt lag ha ett huvudansvar på en arbetsplats.
Och om en arbetare omkommer är det inget mindre än en riksangelägenhet.
Självklart ska vi alla följa nyhetssändningarna. Precis som vi gör när en tjänstemans liv släcks. Eller en känd utrikeskorre.
Anneli Jordahl är författare.
