Fotsteg. Man ser dem inte jämt, men när man hör dem så vet man nästan alltid vilka de är. Åtminstone vissa av oss tycks ha en känsla för det där. Ja, bara genom att lyssna till ljuden av fotsteg så plingar ett namn till.
Jaha, tänker man, nu kommer trippige Roland.
Eller halta Lotta.
Eller Bosse, han som alltid tycks ha så förfärligt bråttom till allt.
Varför är det så? Inte att folk går olika, låter på olika sätt, utan att vissa med mig registrerar sådant här nonsens över huvud taget? Är det rädslan att bli avslöjad, bli påkommen med att man latar sig på jobbet?
– Nej, vi uppmärksammar bara olika signaler på olika sätt, och utan att kanske vara medvetna om det, säger psykologiprofessorn Magnus Sverke när jag ringer.
Han fortsätter:
– En av mina kollegor är extrem på det sättet. Så fort någon tar ett steg i hennes korridor så vet hon vem det är.
Enligt Magnus Sverke sker den här typen av registrering utan att vi tänker på det.
– Det bara fastnar. Och vissa är bra på att notera ljud, andra att en kollega har bytt frisyr, köpt en ny skjorta eller liknande.
Jag frågar honom ifall svagheten för stegljud kan härledas till tiden då vi levde i grottor, då ju chansen till överlevnad var större om man kunde skilja en vän från en fiende där i mörkret.
– Absolut, sannolikt handlar det väldigt mycket om skyddsmekanismer. Och även om vi inte behöver dem lika mycket i dag, så har vissa fortfarande den förmågan. På samma sätt som andra känner lukt eller smak bättre än andra.
