Det var kongressen som markerade att en ny tid är här. Nyvald ordförande, fler robotar än röda fanor på podiet och debattlystna ungdomar som köade till talarstolen.
Fyra kongressdagar är snart över och personalen på mässan i Göteborg ska snart börja städa undan kvarglömda röstkort och urdruckna vattenflaskor. Det här var den första IF Metallkongressen i landets största industristad. Inte ens gamla Metall förlade kongresser till staden där förbundets allra största avdelning fanns.
Traditioner väger tungt i den fackliga ritualen, men det här var kongressen annorlunda. På många vis.
Den avgående förbundsordföranden dansade balett i öppningsprogrammet där Marie Lundqvist vände upp och ner på kongresskonventionerna.
På podiet syntes fler robotar än röda fanor. I foajén sågs varken ABF eller LO. Däremot den nya tidens kodord: Additiv tillverkning och Digital twins, Miljösmart produktion och Augmented reality. Här fanns folders från Möjligheternas värld, industrins projekt som ska locka ungdomar till ”den smarta digitala fabriken”.
Digital industriell revolution var titeln på den enda kongressrapport som presenterades och fick också bli klangbotten för det handlingsprogram som kongressen tog ställning till. Fokus på framtiden, tekniken, hoten, möjligheterna. Och samtidigt: att inte försumma dem som upplever sig som utvecklingens förlorare. Den nya komplicerade tiden.
Statsministern dök upp och det här var faktiskt första gången som ett LO-förbunds kongress gästades av en medlem som är vald till landets högsta ämbete.
Men det här var framför allt kongressen som valde en ny förbundsordförande. Den första kvinnan i spetsen för ett industriarbetarförbund sedan arbetarrörelsepionjären Anna Sterky ledde Kvinnornas fackförbund, en av IF Metalls alla föregångare.
Nu leds förbundet av den ordentliga tjejen från det centerpartistiska polishemmet i Stora höga som råkade hamna på samma skiftlag som ”Eldarn”, den kemiska fabrikens klubbordförande Björn Gustavsson. Han intresserade nykomlingen för fackets grundidé, den ledstjärna som gällt sedan Anna Sterkys dagar. Att organisera dem som saknar makt.
Marie Nilsson är en ny förbundsordförande för en ny tid. I kongresskorridorerna pratades det om förnyelse och en ny ledarstil. Varje förbundsordförande har formats av sina erfarenheter.
Leif Blomberg, som lotsade förbundet in i ”just in time”-samhället, hade formats i täta förhandlingar om ackordsprislistor på Bahcos verkstadsgolv. Göran Johnsson hade slipat sina diplomatiska talanger i Volvos bolagsstyrelse och kom väl till pass när Industriavtalet arbetades fram. Stefan Löfven var lagspelaren som kompletterade en lokal facklig bana med att prya sig fram på olika avdelningar på förbundet. Anders Ferbe hade vässat sin strategiska blick under trettio år i förbundskontorets innersta cirklar.
Marie Nilsson är knappast en outsider, men hennes bakgrund skiljer sig från föregångarnas. Anställd på den kemiska fabriken i trettio år och mycket fackligt arbete på avdelningsnivå, kompletterat med förbundsuppdrag och sedan fyra år på förbundskontoret med blicken riktad på hur organisationen fungerar.
Troligen blev hon upplyft av alla de yngre ombud som hördes från talarstolen. Över hälften av de 300 ombuden gjorde sin första kongress och många av dem passade på att begära ordet. Nästa kongress kan de få längre talartid. Ett pressat tidsschema väckte en missnöjd kongressmajoritet som drev igenom en dags längre kongress år 2020.
En ny tid är här men med ett nygammalt uppdrag: att organisera de som inte har makt för att kunna utöva makt. Även i den tid då nästa arbetskamrat kan vara en kollaborativ robot. Den stod redan ute i kongressfoajén.
