”Det här är ingen one woman show”

IF Metall har valt en ny förbundsordförande. Nu blir det Marie Nilsson som ska sätta märket. Hur kommer det att märkas? DA möter en industri­arbetare som betonar lagarbetet men inser att hon inte kommer att bli älskad av alla.

Är ni höjdrädda? frågar Marie Nilsson innan vi klättrar upp för den ena våningen efter den andra mot fabrikens hjärta krackern, där gasen – nafta, etan, propan eller butan – ­under tusengradig värme omvandlas till plastråvara.

Det är inte hon. Som en gång klättrat upp på fabrikens 70 meter höga torn – och som nu har nått toppen i Sveriges kanske mäktigaste fackförbund. Hur ska det bli?

– Hon har hårda nypor, Marie. Hon kan ta i när det behövs, akta dig.

Klubbordföranden Patrik Andersson jobbade i många år sida vid sida med Marie Nilsson, dels i c-laget, dels i fackstyrelsen.

– Hon kan vara mycket bestämd och hon viker inte undan. Men framför allt – hon kan pusha en organisation. Få den att gå framåt. En utpräglad lagspelare.

När Skagerrak blåser upp tar Stenungsund skydd bakom Tjörn och Orust – det skyddade läget och vattendjupet gjorde den gamla badorten till Sveriges petrokemiska centrum i början av 1960-talet.

I den här trakten bottnar Marie Nilsson, här på fabriken har hon sin fackliga bas. Hit kom hon direkt från skolan, 30 år senare bytte hon Borealis mot IF Metalls förbundskontor i Stockholm.

Marie Nilsson stiger in i krackerns kontrollrum där hennes gamla skiftlag sitter. Bland annat Majvor Hjerpe som hon gick den processtekniska gymnasieutbildningen med. Bägge fick jobb på Borealis i början av 1980-talet.

– Marie har alltid haft fotfästet här hos oss. Även när hon jobbat centralt så har hon kommit hit och jobbat några skift, säger Majvor Hjerpe. Vi tycker att hon hör hit.

Marie Nilsson hamnade på samma skiftlag som fackklubbens ordförande. Snart var hon klubbens studieorganisatör. Efter ett tag fick hon ”vara med gubbarna och förhandla om löner”. Men att hon engagerade sig fackligt gillades inte av pappa centerpartisten.

– Det var nog mest först i början han var skeptisk. Egentligen var han en gammaldags centerpartist med folkrörelserötter. Ingen Maud Olofsson-stil.

Hon var den duktiga flickan med bra skolbetyg, ordentlig och skötsam. Pappa var polis och de killar som uppvaktade henne aktade sig för att parkera sina trimmade moppar utanför den nilssonska villan i Stora Höga. Pappa ledde fotbollslaget och mamma gymnastiken. Ett slags folkrörelsearbete även det.

I krackerns kontrollrum reflekterar Majvor Hjerpe över att arbetskamraten kommer att sätta märket för resten av svensk arbetsmarknad.
– Hon är mycket kompetent. Du vet, att komma till en sådan här mansdominerad petrokemisk industri och bli vald att före­träda medlemmarna … då har man fått förtroende. Hon är ytterst välorganiserad.

Just organisationen brinner Marie Nilsson för. En ödesfråga. Om färre organiserar sig i facket kan arbetsgivarna strunta i kollektivavtalet, lyder den fackliga logiken. Två år som chef för IF Metalls organisations­enhet övertygade henne än mer om att man står maktlös utan sammanhållning.

Här på Borealis är nästan alla de 530 arbetarna med i facket. Stark klubb. Inga inhyrda. Snittlöner på 31 800 kr i månaden.

– Jag är väl medveten om att villkoren ser olika ut, säger Marie Nilsson. Just därför måste organisationen stärkas. Det finns inga genvägar.

Vi tittar ut över havet. Makten över företaget och dess anställda finns långt borta. Huvudkontoret i Wien, ägarna i Förenade Arabemiraten.

– Visst vore det en fördel att ha nära till ägarna. Samtidigt har Stenungsund en stark ställning inom koncernen. Vi är effektiva, lönsamma och har fått stora investeringar.

Ska facket bry sig om ägandet? Marie Nilsson sitter själv i styrelsen för AMF som förvaltar 563 miljarder av löntagarnas sparkapital. Kan det placeras för att ge jobb?

– En jättesvår fråga. Självklart ska investeringarna göras i företag som är justa. Men jag är mer tveksam till att vi aktivt skulle använda kapitalet för andra syften.

Inte bara facket står inför svåra utmaningar. Industrin gör det också. I synnerhet den kemiska som söker en plats i ett mer resurssnålt samhälle. Borealis samarbetar med AGA, Akzo Nobel, Ineos och Perstorp om att göra Stenungsund till navet för en hållbar kemiindustri. Medlet är förnyelsebara råvaror, återvinning och effektivare energianvändning.

Ur ett fackligt perspektiv handlar hållbarhet om bra, utvecklande jobb. Vad kan facket göra för att ställa om den kemiska industrin?

– Mycket handlar om kompetensutveckling, svarar Marie Nilsson. Att företagen satsar på sina anställda. Att de tar vara på och utvecklar det kunnande som finns. En enorm resurs för industrin.

När hon tar tåget från familjen, båten, vännerna i Stenungsund är det till ett annat liv, ett liv med mycket jobb, men också bio, teater och konst.

– Jag har det bästa av två världar, säger hon.

Och här sitter hon nu, i finaste hörnrummet på våning sju på Olof Palmes gata i Stockholm. En av svensk arbetsmarknads allra mäktigaste personer. Beredd att ställa upp i tv-studior, beredd att möta topparna i näringslivet och politiken.

Rent intellektuellt förstår hon det, men det är svårt att föreställa sig hur det ska bli. Hon hoppas att hon kan fortsätta sätta sig i förbundets fikarum då och då – prata, känna in stämningen.

Det fanns avdelningar som menade att Marie Nilsson saknar tillräcklig erfarenhet för ordförandeskapet. De andra framhåller i stället henne som hårdjobbande och konstruktiv med öppen ledarstil. Hon använder själv ofta orden ”vi”, ”tillsammans”, ”dialog”.

– Det här är ingen ”one woman show”. Jag vill ha god stämning, det vill väl alla?

Samtidigt, när hon bestämt sig, då håller hon stenhårt på det.

– Då kan jag säkert upplevas som att jag är svår att påverka.

”Vi kan upplevas som arroganta och självsäkra. Det är lite grann så när man har ledartröjan.”

Betoningen på laget gör att folk inte ska förvänta sig en ny riktning på förbundet under hennes ledning. Riktlinjerna läggs fram av kongressen, inte av henne.

– Industrins utveckling och industripolitik är de viktigaste frågorna för en förbundsordförande. Så kommer det att fortsätta att vara. Fast som personer är ju jag och Anders Ferbe helt olika.

Kanske, säger hon, finns denna efterfrågan på ett ”lyssnande” ledarskap eftersom folk vill göra upp med gamla strukturer.

– Vi är ett förbund som varit tuffa och hårda utåt, det har vi nått framgång med. Men kanske upplevs det att vi är så inåt också.

Helst vill man bli omtyckt av alla, säger hon. På hennes position är det en omöjlighet. Hon kommer att behöva ta ställning i obekväma frågor, som försvarsindustrin, ­viktig för förbundet, ett rött skynke för många.

Och IF Metall är inte älskat av alla. Till exempel har Kommunals förra ordförande Annelie Nordström kallat det ett maktfullkomligt förbund som alltid ”vet bäst”.

– Jag kan förstå den bilden, vi kan upplevas som arroganta och självsäkra. Det är lite grann så när man har ledartröjan, då får man visa vägen. Det gillas inte av alla.

Villkoren för IF Metalls medlemmar är speciella. Jobbar man i ett internationellt industriföretag är det en konkurrensfördel att vara flexibel, säger hon. Sätter man stopp för till exempel bemanningsföretag kan tillverkningen flytta.

– Då är det ajöss och goodbye till de arbetstillfällena om man ska vara krass. Det är hela tiden den balansgången.

Hon funderar ett tag.

– Vi är kanske kassa på att förklara det ibland.

Och så är det detta med att hon är kvinna. ”En bastion har fallit” utropade Aftonbladets Lena Mellin i en analys om ordförandebytet i grabbiga IF Metall.

– Jag kan förstå att man ser det så. Men i vårt förbund är det ingen big issue. Vi har länge jobbat för att få fler kvinnliga för­troendevalda. Det är nog större för medierna.

Själv har hon sedan hon pluggade varit en av få kvinnor bland många män. Hon
är van, ”det är trots allt 80 procent gubbs i det här förbundet”. Snarare kan hon bli obekväm om hon hamnar i enkönat sällskap:

– Sätter man ihop ett gäng IF Metall-kvinnor har alla den ingången. Man är ­lite misstänksamma mot varandra: ”Vad är detta nu då?”

Men hon anar att hon kommer att bli granskad med andra glasögon än sin före­trädare.

– Jag behöver tänka mer på vad jag sätter på mig.

Att möta medierna och synas utåt är relativt ovant för henne. Hon ser det som självklart att hon ska medietränas.

– Det ingår i rollen.

Klubbordförande, motparter, LO-folk, toppolitiker. Marie Nilsson kommer att möta ett spritt gäng i sitt nya arbete. Hon tycker det är spännande, ser sig lite som en kameleont.

– Man kan nog släppa ner mig var som helst, och så funkar det.

Det svåraste, tror hon, kommer att bli att prioritera tiden. Hon vill träffa så många – och ändå hålla som människa.

– Det här är inget nio till fem-arbete, men det är viktigt att koppla av och tanka energi för att tänka nya tankar.

Det kan hon sakna från tiden på ­Borealis, jobbet var slut när det var slut. Uppstod problem när hon skulle gå av sitt skift, var det löst när hon gick på nästa.

Nu är mycket upp till henne, och hon vet att det kan bli tufft.

– Men jag är ju den jag är. I den här organisationen kan man inte vara någon liten blyg viol, det funkar inte riktigt.

Harald Gatu, Anna Julius