GÄSTKrönika Efter två vändor av arbetsträning på Samhall ställer tidigare Samhallarbetaren Tony sig frågan: Hur ska Samhalls framtid se ut?
Om skribenten:
Tony Malmqvist
Ålder: 50,
Familj: Gift med Kristina, 4 vuxna barn och 9 barnbarn.
Född och uppväxt i Göteborg, men är sedan slutet av 80-talet bosatt i Småland. Numera bosatt i Vetlanda.
Om Samhall:
”Efter att jag år 2011 blev uppsagd och därefter arbetslös, har det varit en livsresa som har bjudit på många bakslag. Men ingenting om vad jag tidigare har varit med om kan mätas med vad jag upplevt under den tid jag var inskriven hos Samhall. Därför är det så oerhört viktigt att allt nu kommer fram och framställs i ljuset om denna verksamhet och vad som där förekommit, och vad som fortfarande pågår.”
Tony Malmqvist har också en blogg som du hittar här.
När jag 2015 blev inskriven hos Samhall, var det med viss skepsis från min sida. Inte för att jag hade några förutfattade meningar om Samhall och deras verksamhet. Men jag hade pratat med personer, däribland min bästa vän som i flera år varit verksam som klubbordförande på den avdelning han representerade, och fått ta del av deras syn på saken. Visserligen i en helt annan stad än den jag själv är bosatt i, men ändå.
Så blev det dags för mig att påbörja mitt arbete på Samhall. Detta efter att först ha varit kontakt med arbetsförmedlingen, som förmedlat mig vidare genom kontakterna de hade, och fortfarande har, med Samhall.
Men redan från första dagen märkte jag att saker inte stämde överens med vad som tidigare sagts samtalen jag hade haft, varken med Arbetsförmedlingen eller med Samhall.
Jag skulle inledningsvis gå bredvid och på så vis bli upplärd, tills jag utan några större svårigheter skulle kunna klara mina specifika arbetsuppgifter på egen hand. I mitt fall handlade det om att jag tillsammans med en grupp andra personer skulle ha hand om städ och rengöring på ett av dom större varuhusen här i stan, Ica Maxi.
Och det kanske skulle ha fungerat. Men det förutsätter ju att det som har blivit bestämt också gäller. Vilket det alltså inte gjorde.
Vårt team skulle bestå av 5 till 6 personer. Stundtals var vi i stället 2 till 3 på plats. Här vill jag tillstå att det är inget konstigt med att folk då och då blir sjuka, det händer överallt, oavsett arbetsplats. Men från Samhalls sida fanns ingen som helst koll. Det innebar att det aldrig togs in några andra när folk var frånvarande.
Det här fick snart konsekvenser för mig personligen. En stress byggdes upp. Situationen blev mer och mer ohållbar, jag mådde allt sämre. Tillslut gick jag in i väggen.
Efter mycket hjälp och stöd – från psykiatrin, inte från Samhall – kom jag så småningom upp på fötter igen. Det är där jag befinner mig idag.
Men nu slutar det inte den här historien här. För ett tag sen, ganska nyligen, efter att jag åter igen varit i kontakt med arbetsförmedlingen, kom vi överens om att jag nu skulle försöka börja om från början.
Det var således dags att återuppta kontakten med Samhall.
Men bara efter någon dag märkte jag att ingenting av betydelse hade förändrats på de drygt 2 år som gått sedan min senaste arbetsprövning. På samma sätt som då märktes det hur Samhall är i avsaknad av struktur, fast handledning, fungerande organisation. Kort sagt var det lika kaotiskt nu som då.
Det visade sig också att jag inte var ensam om att uppleva det här: en organisation där den ena chefen inte vet vad den andre gör, samtidigt som vi får höra om målsättningar som försvinner lika fort som man gått ut genom deras dörrar. Det krävs nu att alla ansvariga sätter sig ner och på allvar diskuterar: Hur ska Samhalls framtid se ut?
