Blir Kjell någonsin fri?

skuldsatt Som nybliven pensionär trodde Kjell att inkassoföretagen äntligen skulle lämna familjen i fred. I stället kom ett brev från Kronofogden.

Han önskade att de kunde ha väntat, ett par dagar hade räckt. Strax innan julen 2017 låg brevet på dörrmattan. Kjell öppnade det och läste: hans pension skulle utmätas. Sedan nittiotalet var han svårt skuldsatt och jagad av inkasso. Lagom till pensionen hamnade skulden hos Kronofogden.

Kjells fru fick svårt att sova, var uppe och gick på nätterna. En tanke skrek i henne: ”Vad ska det bli av oss?” Hon kunde inte längre se någon framtid. De skulle aldrig ha råd att bli gamla tillsammans. ”Vi lägger oss i bilen och gasar ihjäl oss”, sa hon till Kjell.

Om mindre än en vecka skulle de fira jul med sina fem vuxna barn. Vad kunde de säga till dem? Borde Kjell vänta med att berätta? Nej, de måste få veta, tyckte han – ingen mening med att ha hemligheter.

Jag har försökt göra rätt för mig, men ändå inte klarat av det.

Kjell.

På julafton var hela familjen samlad. Han sa att det skulle bli kärvt framöver och att han inte visste vad de skulle ta sig till. När Kronofogden tagit sitt och räkningarna var betalade skulle det knappt finnas några pengar kvar.

Kjell hade varken velat eller fått låna pengar sedan hans företag gick omkull för nästan trettio år sedan. Då blev han svårt skuldsatt och det som var ett lån på ett par hundra-
tusen kronor växte sedan till en skuld på mer än två miljoner kronor. Bara räntan var över en och en halv miljon kronor i mitten av 2018.

Familjen pratade nästan aldrig om skulderna – få av deras vänner kände till dem. Men det här året tog de ett beslut: Kjell ringde till Dagens Arbete och sa att han ville berätta hela sin historia, men inte se sitt efternamn i tidningen. Karlskoga är en liten ort. Han och hans fru ville inte riskera att bli igenkända.

– Vi har hållit det för oss själva, sa Kjell till mig i våras när jag träffade honom första gången.

– För det finns väl inget att tala om egentligen? Det är skämmigt att det har blivit på det här viset. Jag har försökt att göra rätt för mig, men ändå har jag inte klarat av det.

Hans fru satt bredvid honom i deras kök. Hon tvekade.

– Skämmigt och skämmigt – jag vet inte vad man ska säga, sa hon. Det känns ju inte bra i alla fall. Jag vill helst inte att någon ska veta.

Kjell:
– Det är väl inget man berättar? Att jag ligger hos Kronofogden och är skyldig massvis med pengar som jag aldrig kommer att kunna betala tillbaka.

Ibland hade han tänkt att också riktigt svåra brott har en preskriptionstid, att till och med mord brukade skrivas av efter 25 år. Men inte det här. Aldrig att han kunde förlåtas.
Han väntade på ett beslut om skuldsanering. Han hade precis ansökt och hoppades på det bästa. Men det skulle ta tid, sa handläggaren på Kronofogden. Minst ett par månader, kanske ett halvår.

Kjell kunde inte göra mer. Om ansökan godkändes skulle han behöva leva på
existensminimum i fem år, ett tidsbestämt straff. Efter det skulle han gå fri.

Om inte?
– Då vette fan hur det ska gå, det vet jag faktiskt inte, sa han.

Hans fru tillade:
– Vi får väl sälja lägenheten och köpa oss en husvagn.

Svår skuldsättning är ofta en livstidsdom. Genom åren har myndigheter, forskare och utredare försökt räkna på hur många svenskar som aldrig kommer kunna bli skuldfria. Uppskattningarna sträcker sig från drygt trettiotusen till omkring en halv miljon svenskar.

Långvarig skuldsättning drabbar främst dem som redan har ont om pengar: ensamstående, låg- och medelutbildade, sjuka, arbetslösa och boende i hyresrätt. Människor med små marginaler. Orsaken är ofta arbetslöshet, sjukdom eller skilsmässa – plötsliga eller oväntade förändringar.

1980 tipsade Kjells pappa honom om ett företag som han skulle kunna ta över. Han litade på pappan som länge haft eget företag med ett tjugotal anställda. Banken lånade honom pengar, och sedan köpte han både företaget och huset som det låg i.

Affärerna gick bra. Han slet i källaren. Att gravera skyltar kräver tålamod och precision, lärde han sig. Bofors blev hans största kund och i mitten av åttiotalet levde han nästan uteslutande på att tillverka skyltar till bland annat kanoner.

1986 beslutade den indiska regeringen att ordern på Haubits 77B, en typ av artilleripjäs, skulle gå till Bofors. Kjell hoppades på ännu mer arbete. Att han skulle få tillverka skyltar till fler kanoner framöver.

– Alla trodde att det skulle bli ett uppsving här i Karlskoga.
Ett år senare avslöjade Ekot att Bofors hade mutat till sig ordern. Några fler ordrar från den indiska regeringen blev det aldrig.

– Och då gick det åt helsike med alltihopa.

Efter att Boforsaffären avslöjats gick Kjells företag allt sämre. Men än så länge fick han ett fåtal beställningar. Han hoppades att företaget skulle gå att rädda.

Först 1990 började han tvivla och tog anställning som svarvare på en verkstad i Karlskoga. På kvällar och lediga dagar tillverkade han skyltar i källaren. Han gjorde vad han kunde för att behålla företaget. Samma år föddes hans femte och yngsta barn.

– Ibland låg jag på köksgolvet och skulle leka med vår minsta pojke. Men rätt som det var sov jag i stället. Så trött var jag. Det var ingen rolig tid. Lördagar och söndagar – jag jobbade jämt.

1985 avreglerades den svenska kreditmarknaden och i början av nittiotalet hamnade Sverige i den svåraste ekonomiska krisen sedan trettiotalet. Värdet på fastigheter sjönk i hela landet, företagskonkurserna tredubblades och omkring en halv miljon svenskar förlorade jobbet.

Kjell förstod att han inte hade en chans. 1991 försatte han företaget i konkurs. Om han hade drivit det som ett aktiebolag skulle han ha sluppit att ta över skulderna. Men eftersom det var en enskild firma blev han tvungen att själv betala tillbaka varenda krona.

Han fann sig nu vara svårt skuldsatt. Under de kommande åren levde familjen på omkring 3 500 kronor i månaden, resten gick till att betala av skulderna. Ungefär 25 000 kronor i månaden, enligt Kjell. Barnen fick ärva kläder och i mataffären letade familjen alltid efter extrapriser och erbjudanden. Svåra år, enligt Kjells fru:

– Det var inte alltid lätt att få pengarna att räcka till maten. Vi kunde aldrig köpa pizza –  eller kanske någon gång? Men det var sällan.

– Eller åka på semester, det fanns det inga pengar till. Någon gång åkte vi till Liseberg. För att barnen skulle få något roligt.

Kjell fortsatte som svetsare på verkstan tills den gick i konkurs 1993. Sedan: arbetslöshet och a-kassa.

– Det kunde jag ju inte betala räkningarna med. Så jag hamnade efter med betalningarna. Jag talade med banken, men de hade ingen förståelse.

Nu har skulderna blivit så djävulskt stora. Det finns ju inte längre en sportslig chans.

Kjell

Kjell var ensam när de första bilarna parkerade på gatan utanför huset. Klockan ett, en torsdag 1994, minns han. Bildörrarna slogs upp. Visningen hade annonserats i lokalpressen. Och här var de nu: köparna. Tjugofem, trettio personer räknade Kjell till medan han vaktade i hemmet. De klev in med skorna på. ”Gör ni det hemma? Nej. Varför ska ni göra det här i så fall?” sa han.

De spred ut sig, alla dessa okända ansikten. Han såg hur de letade igenom garderoberna. ”Vad har ni där att göra?” sa han. De vände och vred på familjefotona. Han tänkte att han borde hängt något över bilderna, eller tagit ner dem. Men när skulle han ha gjort det?

Beskedet att Kronofogden skulle sälja huset kom hastigt och familjen hann inte flytta ut.
Han följde efter köparna, försökte se vad de var på jakt efter. Hela eftermiddagen cirkulerade de genom rummen. Han fick en känsla av att de inte alls var intresserade av huset. Viljan att se hur olycka ser ut drev dem. För sig själv kunde han inte förklara det på något annat sätt. ”Gamar” var vad de var. Asätare.

Framåt kvällen skingrades de till sist. Han var ensam. Frun hade tagit barnen med sig, de skulle slippa. Än var den yngsta bara fyra år. Kjell tänkte: ”Nu har jag fått mitt straff.”

Huset var hans sista utväg. Han hade räknat på vad det var värt och kommit fram till 750 000 kronor. Då skulle han ha en chans att betala av skulderna. Banken kunde försöka förstå, tyckte han. De borde ha försökt hjälpa honom. Varför inte? Bara något år tidigare hade ju skattebetalarna räddat de svenska storbankerna.

Huset såldes på exekutiv auktion för mindre än hälften av vad han hade hoppats på. Han undrade hur han någonsin skulle kunna betala tillbaka.

När den ekonomiska krisen gick mot sitt slut befann sig familjen hos socialen i Karlskoga. De bad om hjälp, men fick ingen. Han förstod inte varför:

– De sa att vi kunde ta in på vandrarhem. Med fem barn.

Familjen fick tag på en lägenhet – till slut. De slapp bo på vandrarhem. 1995 återgick Kjell till ett liv som resemontör. Han hade bestämt sig: aldrig att han kunde förlåta försäljningen av huset. Banken och inkassoföretagen skulle inte få en krona mer av honom.
Någonsin.

Varje gång inkasso hörde av sig därefter upprepade han: Jag kan inte betala. Räntan skenade och skulderna växte.

Efter åttiotalets avregleringar och den efterföljande ekonomiska krisen hade många svenskar så stora skulder att de aldrig skulle kunna bli skuldfria. Förutom ett stort lidande, var det också en kostnad för samhället. 1994 infördes därför den första skuldsaneringslagen.

Frågan var politiskt infekterad eftersom det fanns en rädsla att urholka betalningsmoralen.
Villkoren var till en början hårda och få fick skuldsanering. Andelen har däremot ökat sedan villkoren mildrats och i dag beviljas över hälften av ansökningarna. Förra året fick nästan tiotusen svenskar sin ansökan godkänd av Kronofogden.

Men många svårt skuldsatta ansöker aldrig, trots att de troligtvis skulle ha rätt till skuldsanering. Detta har konstaterats av flera statliga utredningar.

Jämfört med andra länder har Sverige haft en särskilt sträng syn på överskuldsättning. Vad som här har setts som ett personligt och moraliskt misslyckande, har i andra länder betraktats som ett marknadsmisslyckande.

I USA är det enklare att bli fri från skulderna. Tanken är att gynna hela samhället. Efter konkursen kan personen återigen konsumera och betala skatt. Men i Sverige får en liten grupp svårt skuldsatta bära en tung börda, resonerar utredaren och före detta S-politikern Anna Hedborg i en av statens offentliga utredningar.

Hon frågar sig om ”det är socialt anständigt att dessa personer ska bli kvar i en skuldsituation de aldrig kan ta sig ur” och påpekar att många redan betalat tillbaka långt mer än vad de ursprungligen lånat.

Samtidigt fortsätter inkassoföretagen att göra vinst på räntorna.
Tidigt i höstas väntade Kjell fortfarande på ett beslut om skuldsanering. Han trodde att hans ansökan skulle beviljas, sa han sittande vid köksbordet.

Men fem år på existensminimum är en lång tid. Skulle de verkligen klara det? undrade han. Kanske, bara kanske. Han var inte övertygad. Vad som än händer – en sak glömmer han aldrig.

– Jag hade kämpat, jobbat som en idiot och betalat nästan allt jag tjänade varje månad. Och ändå tog de huset ifrån mig. Då gick luften ur mig. Det var vad jag hade kämpat för. Då tänkte jag: ”Jag kommer aldrig att betala.” Så resonerade jag.

Men var det verkligen moraliskt rätt?
– Om det var tokigt eller inte? Det vet jag inte – det får någon annan avgöra. Dåligt eller inte? Det vet inte jag. Med facit i näven kanske det var dåligt.

Ångrar du dig?
– Inte ett skit. Nej, det gör jag inte. För det måste finnas någon rättvisa i samhället tycker jag.

Tycker du att du har gjort rätt för dig?
– Både ja och nej. För jag har alltid jobbat – det kan ingen jävel ta ifrån mig. Men att jag inte har betalat? Det är kanske en annan femma.

Kjell tystnade.
– Nu har skulderna blivit så djävulskt stora. Det finns ju inte längre en sportslig chans.

I oktober 2018 kom ett brev från Kronofogden. Kjell hade beviljats skuldsanering, stod det.
Fri till slut?
Han skulle göra den första av femtio inbetalningar redan nästa månad.

Svenskarnas skuldsättning ökar stadigt

Så skapades skuldfällan

1985: Kreditmarknaden avregleras

Den 21 november 1985 slopades utlåningstaket för banker och finansinstitut helt. Och det blev fritt fram att låna ut hur mycket pengar som helst. Åren därpå ökade hushållens skulder kraftigt. Tre år senare konstaterades i en utredning att avregleringen var orsaken till att svenskarna lånade alltmer pengar. Antalet hushåll som fått svårt att betala tillbaka sina lån hade ökat rejält. Avregleringen har ansetts vara en bidragande orsak till den ekonomiska krisen på nittiotalet.

1990-1994: Finanskrisen

Avregleringen av kreditmarknaden följdes av en låneexplosion som drev upp värdet på fastigheter. 1990 klubbade regeringen igenom en skattereform som sänkte ränteavdragen från 50 till 30 procent. Lånen blev alltså dyrare för låntagaren.

Samma år störtdök värdet på fastigheter i hela landet. Bankerna fick inte tillbaka pengar som de lånat ut. På två år gick nästan 2 000 fastighetsbolag i konkurs. Och vad som börjat som en fastighetskris utvecklades nu till en bankkris. Sverige hamnade i den svåraste ekonomiska krisen sedan 30-talet. En halv miljon svenskar förlorade jobbet och företagskonkurserna tredubblades. Arbetslösheten steg och har sedan dess legat kvar på en högre nivå. För att rädda de krisande bankerna bidrog skattebetalarna med 64 miljarder kronor.

1994: Skuldsaneringslagen

Eftersom många svenskar dragit på sig stora skulder infördes skuldsaneringslagen 1 juli 1994. Lagen var tänkt att ge överskuldsatta en ny chans och en möjlighet att lösa sina ekonomiska problem. Sedan lagen infördes i mitten av nittiotalet har den förändrats flera gånger och det är i dag enklare att beviljas skuldsanering.

För att få skuldsanering numera ska personen ”sakna möjligheter att betala skulden inom överskådlig tid”. Den som får skuldsanering ska leva på existensminimum i några år, oftast fem. Sedan skrivs skulderna av helt. Kronofogden anser att skuldsatta ofta väntar för länge med att ansöka om skuldsanering. De som har drivit företag är överrepresenterade, i synnerhet de som har haft enskild firma eftersom deras personliga ekonomi sammanblandas med företagets ekonomi.

2008: Finanskrisen

Investmentbanken Lehman Brothers konkurs den 15 september 2008 skapade panik på världens börs-er. I syfte att förhindra en fullständig ekonomisk krasch,
pumpade amerikanska staten in pengar i de kvarvarande bankerna – likt svenska staten gjort i svenska banker på nittiotalet. Banker världen över slutade tvärt att låna ut pengar och den globala krisen var snart ett faktum. Bara i Sverige försvann 100 000 industrijobb.

Framtiden

Den globala skuldsättningen är värre än före finanskrisen 2008, enligt Internationella valutafonden, IMF. De svenska hushållens skuldsättning är större än
någonsin (se diagram ovan).

”Det skapar den värsta formen av stress”

Överskuldsatta har betydligt sämre hälsa  än människor i genomsnitt, såväl psykiskt som fysiskt. Många upplever känslor av hopplöshet och maktlöshet – detta enligt flera intervjustudier som har gjorts genom åren. – Skulderna skapar ångest och kan leda till depression. Så småningom kan det också ge fysiska reaktioner, till exempel hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes, säger hälsoforskaren Richard Ahlström, som kartlagt skuldsattas mående i flera utredningar och rapporter.

– Om du har en livskris som du inte kan påverka skapar det den värsta formen av stress, säger han.

Skriv till oss!

Har du egen erfarenhet av skuldfällan? Skriv eller ring till oss och berätta. Du får självklart vara anonym.

Rasmus Lygner
Reporter
Tel:08-786 03 06
rl@da.se

Janna Ayres
Debattredaktör
Tel: 08-786 03 16
ja@da.se

Rasmus Lygner