Nostaligi Många prylar man har skulle man inte ens få en spänn för. Men för en själv kan de ju vara närmast ovärderliga. DA:s Pontus Ohlin rotar fram sju grejer som får honom att tänka på sin …

… farmor

Den här kantstötta lilla porslinstallriken ­ målade hon på en kurs ­någon gång. Kan få mig att tänka på alltifrån julknäck och stuvade makaroner till domherrar och Cliff Barnes. Förvarar den längst in i ett skåp.

… mormor

Hon brukade klippa mig. Mig och många andra. Ja, mormor drev en friser­salong i Avesta, och decennier
senare skulle jag upptäcka ­salongens neonskylt och delar av dess interiör inne på ett kafé med uttalat femtiotals­tema. Den här saxen, den är hon.

… farfar

En fotbollsmedalj som han vann i sin ungdom. Glömmer aldrig hur nöjd han var när han bänkade sig framför Tipsextra, då ­åkte Bridge-karamellerna fram. Eller när han berättade om gamla tider. Som när han sa upp sig från en sulfatfabrik i Hälsingland för ett byggjobb i Dalarna. Från en dag till en ­annan hade han därmed fördubblat sin timlön – från 60 öre till en krona och 20 öre. ”Det var mycket då, må du tro!”

… mamma

En sjuttiotalssommar gjorde vi som Fideli och Hampus, hon och jag. Ja, som barnen i tv-serien Den vita stenen, som ni kanske minns. Utförde man ett uppdrag åt den andre fick man den här stenen. Inget märkvärdigt. Om jag hojade till Konsum och handlade, så fick jag den. Och om hon lät mig ta en glass­pinne ifrån frysboxen, så fick hon den. Typ.

… morfar

Som liten pojk fick han sin ena arm skjuten i slamsor. ­Vådaskott. Amputation. Men ­livet gick vidare, och med en arm och ett lappländskt jävlar­anamma skulle han långt senare lära barnbarn hur man minsann både bygger vindskydd och ­klyver ved. Och så täljde han den här kåsan till mig – för hand. En hand.

… gammelmoster

Smeden som hon brukade ­svarva blev något av Smedjebackens eget signum några år. Lokalpressen rapporterade. Jag minns sportloven – is­tapparna, snölyktorna och ­patienserna som upptog halva köksbordet. Men särskilt minns jag doften av bränt trä från hennes lilla verkstad.

… morbror

Två dörrhandtag, det var det sista han gav mig innan han försvann den där augusti­natten. Dem och ett svartvitt fotografi på honom när han var i sin krafts dagar. Jag är ­säker på att det var hans sätt att ­säga farväl.