Krönika I överenskommelsen med MP, C och L heter det att ”Arbetsrätten moderniseras.” Fel! Det är tvärtom – en föråldring tillbaka hela vägen till en tid då demokratin motarbetades, skriver journalisten och diversearbetaren Jan Scherman.

Är mer trygghet för anställda ett hinder för utveckling och nya jobb? Det är frågan.

Mer makt till arbetsgivarna behövs för att minska arbetslösheten och då måste företagen ha mer frihet att välja vilka anställda man vill sparka.

Det är ett påstående som under lång tid körts på ackord utan någon som helst bevisföring. Ett annat sådant totalt dominerande antagande utan sakligt understöd är att den nuvarande lagstiftningen på arbetsmarknaden är en förlegad historisk kvarleva från 1970-talet. Det var då det uråldriga systemet med paragraf 32 ersattes av medbestämmande, anställningsskydd och ny arbetsmiljölag. Den ökända bestämmelsen, som skrotades, hade gett arbetsgivaren makten att fritt antaga och avskeda arbetare och tjänstemän.

Slutsats: det är alltså förlegat att upprätthålla en viss rättssäkerhet för den enskilde löntagaren vid avsked.

Ingen tycks tänka den självklara tanken – att när nu arbetsgivaren ska få tillbaka en del av sin makt att godtyckligt sparka arbetstagare, så är ju det en tillbakagång hela vägen till en tid då demokratin motarbetades. Vi förflyttar oss alltså ett helt sekel bort från nuet.

Det är uppseendeväckande att Annie Lööf och Nyamko Sabuni är så totalt historielösa och ologiska. Det är en dramatisk ideologisk eftergift som Stefan Löfven gått med på.

Då ansågs det naturligt att arbetsgivaren skulle ha all trygghet på sin sida genom att ensidigt bestämma över arbetskraften. Det var då som principen en medborgare en röst under hårt motstånd drevs igenom.

Det är uppseendeväckande att Annie Lööf och Nyamko Sabuni är så totalt historielösa och ologiska. Det är en dramatisk ideologisk eftergift som Stefan Löfven gått med på.

I överenskommelsen med MP, C och L heter det att ”Arbetsrätten moderniseras.” Fel! Det är tvärtom – en föråldring till en hierarkisk tid där socialdemokratin slogs för rätten till reglerad arbetstid, semester, säkra arbetsplatser, tjänstepension och som sedan fortsatte i nutid med medbestämmande och så den där tryggheten i anställningen. Allt detta skedde i strid med konstant nej-sägande arbetsgivare. Alla förändringar för att ge löntagarna lite mer att säga till om målades upp som hot mot den fria företagsamheten.

I de nya regler som enmansutredaren justitierådet Gudmund Toijer nu föreslår, finns rätten för företag med max 15 anställda att säga upp personal utan att facket kan ogiltigförklara beslutet.

Hokus pokus så försvann kravet att det måste finnas saklig grund för uppsägning. Alla företag, oavsett storlek, får rätt att undanta fem personer från turordningsreglerna.

Vips så var principen sist in först ut devalverad.

Pandemin fick alla att bli överens om att det är bra med mera trygghet för löntagaren. Här gällde plötsligt de enskilda människornas perspektiv. Men gäller tydligen inte arbetsrätten.

På vilket sätt ger detta fler jobb, hur minskar detta arbetslösheten? Ingen ger några svar. Det bara påstås, liksom det bara påstås att dagens lagar och regler stoppar nyanställningar.

På ledarplats i Dagens Industri stod det nyligen att dagens arbetsrätt fungerat därför att facket varit ”tillmötesgående”. Som om det vore någon slags snällhet som låg bakom att dagens rimliga maktbalans inte orsakat problem.

Sanningen är väl att svensk fackföreningsrörelse är pragmatisk – klok och med insikter om vad som är bra också för utveckling av företagandet.

När corona-pandemin slog till lyftes karensdagen med motivet att ingen ska gå till jobbet och vara sjuk. Karensdagen försvarades dessförinnan med att ingen skulle sjukskriva sig i onödan. Taket på A-kassan lyftes också. Ingen ska behöva förlora pengar när arbetslösheten slår till. Argumentet dessförinnan handlade om att det inte fick bli för lönsamt att vara arbetslös.

Pandemin fick alla att bli överens om att det är bra med mera trygghet för löntagaren. Här gällde plötsligt de enskilda människornas perspektiv. Men gäller tydligen inte arbetsrätten.

Där är det arbetsgivarens utgångspunkt som härskar, ungefär som det var när industrialismen bröt igenom. I Svenska Dagbladet skriver liberalernas Nyamko Sabuni att de nya reglerna är till för att ge ”företagen trygghet att våga anställa fler.”

Just den tryggheten handlar om att den som redan har mest makt ska ha ännu mer så att det blir enkelt att sparka dem man anställt.

”Därför borde Liberalerna kämpa för las”

Frågan gäller alltså om mer trygghet ger fler jobb. De som bestämmer har bestämt att svaret är – nej, om det är löntagarnas trygghet som ska bestå. Men om den monteras ned och gives till arbetsgivaren så blir det mindre arbetslöshet. Tryggheten att kunna säga upp så fort minsta problem uppstår eller så fort någon medarbetare betraktas som besvärlig.

Inte ens i Grönköping vore detta totalt ologiska och absurda tänkande möjligt.