Ett ettårigt avtal med löneökningar på 4,4 procent. Mer till de med lägst löner, och ytterligare avsättningar till flexpension. Det föreslår Facken inom industrin ska vara kraven i avtalsrörelsen.

Facken inom industrin presenterade på onsdagen sitt förslag till avtalspolitisk plattform, med de gemensamma krav de vill att förbunden ställer sig bakom.

Sammanslutningen, som består av förbunden IF Metall, GS, Unionen, Livs och Sveriges Ingenjörer, ska i förhandlingar med arbetsgivarsidan sätta märket för avtalsrörelsen.

IF Metalls ordförande Marie Nilsson presenterade själva avtalskraven, som bygger på ett ettårigt avtal.

– Vi har landat i löneökningar med 4,4 procent. Vi har också med en lägstlönesatsning som innebär en höjning av lägstlönerna med 1600 kronor.

4,4 procent är det gemensamma kravet, men exakt hur kraven ska utformas inom varje avtalsområde är upp till respektive förbund, enligt avtalsplattformen. De avtal som har bestämmelser om lägstalöner ska höja dem med minst 1600 kronor per månad.

Fasta ersättningar ska också höjas med 4,4 procent, enligt kraven.

Facken inom industrin vill även se en höjd avsättning till deltidspension/flexpension, som ger möjligheten för arbetare inom industrin att gå ner i arbetstid när de närmar sig pensionen. Det är inte ett krav om ytterligare pengar, utan ska rymmas inom lönekravet på 4,4 procent.

Det går inte att få full kompensation för inflationen, men facken pekade ändå under presskonferensen på en rad faktorer som gör att de vill växla upp löneökningskraven jämfört med tidigare avtalsrörelser. Svensk industri går bra, och har stärkt sin konkurrenskraft under senare år. Arbetskraftskostnaden ligger strax under EU:s medel, och under det viktiga konkurrentlandet Tyskland.

Man hänvisade också till att den så kallade vinstandelen har ökat kraftigt under senare år. Det betyder att företagen har gjort högre vinster i förhållande till arbetskraftskostnaderna.

Marie Nilsson tror kraven får ett blandat mottagande hos medlemmarna i IF Metall.

– Det finns de som förstår att det inte är möjligt att  jaga inflationen. Och så förstår jag att det finns de som är besvikna och förtvivlade när pengarna i plånboken inte räcker till när priserna stiger. Men alternativet vore förödande, säger hon.

Ansvaret för att hålla tillbaka inflationen vilar även tungt på arbetsgivarsidan.

– Även om vd:ar och ledningspersoner inte är så många så är vad de beviljar sig själva i bonusar och löneökningar viktiga signalvärden. De bör verkligen tänka sig för och föregå med gott exempel, säger Marie Nilsson.

GS ordförande Per-Olof Sjöö tycker det är svårt att veta hur kraven kommer tas emot bland GS medlemmar.

– Det har varit svårare än någonsin att försöka hitta rätt nivå på våra krav. Jag tror att man måste fråga sig vad lönebildningen ska hantera i en sån här kostnadskris för samhället. Vi har verkligen försökt att hitta vilket löneläge som vi kan få ut. Sedan kan det inte kompensera alla kostnadsökningar, utan förutsätter också att andra aktörer i samhället tar sitt ansvar, som politiken för att lindra exempelvis elpriser som drabbar våra medlemmar. Sammantaget tror jag ändå att det här kan bli bra, säger han.

– Om man säger att vi ska ta vårt ansvar och normera för arbetsmarknaden så måste det inbegripa alla, inklusive direktörer och andra höga befattningshavare. En förutsättning för att det här ska lyckas är att alla accepterar det. Annars blir det en väldigt stökig avtalsrörelse.

Facken inom industrin har valt att inte ställa krav som handlar om arbetsmiljö eller jämställdhet den här gången.

– Vi har haft partsgemensamma arbetsgrupper i ett antal år där vi faktiskt åstadkommit en hel del bra saker utan att ha med dessa som krav i avtalsrörelsen. Så därför testar vi att fortsätta detta arbete utan skarpa avtalskrav i dessa frågor, säger Marie Nilsson.

För Pappers avtalsansvarige Robert Sjunnebo kommer Facken inom industrins bud inte som en överraskning.

– Det är en nivå vi har ställt oss bakom i LO:s styrelse.

Han påpekar dock att i LO-styrelsen representerar ledamöterna i första hand LO. Varje förbund ska nu fatta sitt eget beslut utifrån sina förutsättningar i en interndemokratisk process.

– Man har olika hattar så att säga.

Rent teoretiskt skulle Pappers alltså kunna fatta ett annat beslut än LO-styrelsen och ställa andra krav. Robert Sjunnebo tror inte att det kommer att bli så.

– Vi har varit tydliga från Pappers sida att vi vill ha en LO-samordning.

Han konstaterar att kravet som Facken inom industrin ställer på 4,4 procent är historiskt högt, men att det också skett en historisk utveckling inom industrin.

– Framför allt är det vinstandelen som ökat kraftigt, där har det skett ett trendbrott. Det gör att man behöver ligga något högre för att motverka att den utvecklingen fortsätter.

Förra avtalsrörelsen krävde Pappers 4 procent, det är inte någon stor ökning från det i år.

– Förra avtalsrörelsen var förra avtalsrörelsen, nu är nu. Vi tar sikte på det som komma skall och tror att vi bäst gör det här gemensamt.

Har du någon känsla för hur de andra LO-förbunden kommer ställa sig?

– Nej, men en gissning är att det kommer att falla i god jord. Vi har ju haft vår process i LO. De här samordningarna går ju i de bästa av världar hand i hand.

Även LO-styrelsen har enats om att kräva 4,4 procent i löneökningar, och 1 192 kronor till alla som tjänar under 27 100 kronor. Transportarbetareförbundet röstade som enda förbund nej till kravet, enligt Dagens Arena, och ville se en högre siffra.