INSÄNDARE Att färre arbetare går med i facket är ett hot mot hela den svenska modellen. Utan kollektiv styrka står arbetaren ensam – då är det arbetsgivaren som bestämmer allt. Det skriver industriarbetaren och före detta S-politikern Kari Parman.

Industriarbetare vet att facket är starkast när vi står tillsammans. Ändå finns det en obekväm sanning vi måste prata om: färre och färre arbetare är med i facket, medan tjänstemännen håller sina nivåer betydligt bättre.

Det här är inte bara en siffra i en statistikrapport. Det är ett hot mot vår gemensamma styrka – och mot hela den svenska modellen.

Vår historia – vår styrka

Historiskt har industriarbetare gått i täten för facklig organisering. Det var på verkstäder, i gjuterier och monteringshallar som vi byggde det som idag kallas ”den svenska modellen”. Kollektivavtalen, arbetsmiljölagarna, arbetstidsförkortningen – allt det kom inte gratis. Det kom för att vi stod organiserade och vägrade backa.

Men de senaste årtiondena har något hänt. Den fackliga anslutningen bland arbetare sjunker snabbare än bland tjänstemän. Varför?

Osäkra jobb och tajta plånböcker

Många i industrin jobbar idag på visstid, genom bemanningsföretag eller på timmar. När inkomsten varierar blir varje hundralapp viktig. Då är det lätt att tänka att man ”sparar” pengar på att gå ur facket.

Men vi vet sanningen: den som saknar fast jobb behöver facket mer än någon annan. Ett bemanningsföretag eller en korttidsanställning ger ingen trygghet – det är facket som ger dig ryggen fri när du behöver den.

Avståndet till facket får inte växa

En del medlemmar upplever att facket blivit mer av ett försäkringsbolag än en närvarande kraft på arbetsplatsen. Ombudsmännen jobbar hårt, men vi måste vara där människor är – på golvet, i fikarummet, vid maskinen. Vi kan inte låta fackets språk och vardagens språk glida isär.

När tjänstemannafacken lyckas behålla sina medlemmar beror det ofta på att de erbjuder något konkret: utbildningar, karriärstöd, juridisk hjälp. Vi måste bli lika tydliga med att visa vad medlemskapet ger här och nu – och varför det är livsviktigt för framtiden.

Arbetsgivarnas motdrag

Vi ska inte blunda för att arbetsgivarsidan jobbat målmedvetet i decennier för att minska vår styrka. Splittrade arbetsgrupper, individuella löner och påståenden om att ”det är bättre att prata direkt med chefen” är ingen slump. Det är en strategi.

Men vi vet också att utan kollektiv styrka står arbetaren ensam – och då är det arbetsgivaren som bestämmer allt.

Vi måste ta tillbaka initiativet

Det här är en kamp vi kan vinna. Vi behöver:

• Mer facklig närvaro på arbetsplatserna.
• Starkare rekrytering av unga och visstidsanställda.
• Tydligare budskap om vad vi faktiskt åstadkommer – både historiskt och varje dag.

För om inte vi berättar historien om varför facket behövs, kommer någon annan berätta en helt annan version.

Industriarbetare har alltid stått upp för varandra. Men styrkan sitter inte i namnet på vårt förbund – den sitter i antalet medlemmar som står bakom.

Vi kan vända trenden. Men det kräver att alla, varenda en av oss, blir fackets bästa ambassadörer. Fråga kollegan om hen är med. Berätta varför du själv är det. Påminn om att våra rättigheter aldrig varit gratis – och att de alltid kan tas ifrån oss.

Tillsammans är vi starka. Ensamma är vi arbetsgivarens dröm.

Kari Parman, industriarbetare och före detta S-politiker i Gnosjö